– Varför berättade ingen hur pissigt man mår?

Vecka 23: 27 cm, 500 gram.

RELATIONER

Fan vad risigt jag mår. Varför berättade ingen sanningen för mig?

Jag är så besviken på alla jag känner som redan fått barn. De förberedde mig inte på hur pissigt man mår när man är gravid. Nu när jag sitter här och mår orm utan återvändo så nickar alla instämmande och berättar hiskeliga historier om åderbråck, bristningar, vätska i kroppen, sömnsvårigheter, foglossning, hemorrojder, svimningar, ångest, akne, halsbränna och förstoppning och gud vet allt skoj som väntar mig. Jag bara väntar på att Lennart Swan kommer fram bakom gardinen och avslöjar att jag är med i Blåsningen. Fast jag vet inte än på vilket sätt jag är lurad. Är jag blåst för att alla andra har mått bra och bara smugit ner tabletter som framkallar ryggont, lågt blodtryck och kräkningar i mitt morgonkaffe, eller är det för att jag var den enda på jorden som inte fick veta hur jävligt det är att vara gravid?

Vi åker på semester till S:t Petersburg och flera saker blir uppenbara:

Att jag inte orkar lika mycket som jag brukar, fast jag vill lika mycket som vanligt. Jag vill göra hela stan och promenera gata upp och ner och gå ut och slå klackarna i taket på kvällen. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag blir så besviken när jag inte kan det.

Att jag börjar se gravid ut. Det kom över en natt. På fredagskvällen går jag och lägger mig som vanligt och när jag vaknar på lördagsmorgonen och går ner till frukostbuffén undrar kompisarna vad som har hänt under natten. Kläderna stramar och i tunnelbanan reser folk på sig för att ge mig sin plats.

Att min sambo är dum i huvudet. Han tjatar på mig att softa ner och vila mera, men samtidigt vill han att vi ska göra lika mycket som vanligt och kan inte dölja sin besvikelse när jag blir trött och får ont och bara vill sitta ner. Jag tycker att han också måste anpassa sig till ett långsammare tempo om jag ska kunna göra det. Vi bråkar och blir sams och jag tänker jag skulle behöva vara gravid i tre år (gud förbjude!) för att lära överaktive Olle att ta det lugnt med mig.

När vi kommer hem till Sverige har jag dubbelt så ont i ryggen som tidigare och kan inte bestämma mig om det var bra eller dåligt att vi åkte. Det var – trots allt – jättekul att se en ny stad, men nu kan jag inte ens gå till affären som ligger ett kvarter bort utan att få jätteont. Hur ska det här gå? Kommer jag att hamna i rullstol snart?