– Jag vill bli nersövd nu och vakna när förlossningen är över

Vecka 27: 33 cm och 900 gram

RELATIONER

Förlossning. Kul, men jag tänker inte vara med.

Vi åker på visning av förlossningsavdelningen och BB på Södertälje Sjukhus. Vår barnmorska Evy har tipsat oss om att Södertälje har ett bra rykte och är lite lugnare än Stockholmssjukhusen.

Det är först nu det går upp för mig att jag inte alls lider av förlossningsskräck utan av panisk rädsla för sjukhus. Jag måste ha förträngt det på något sätt, men efter en traumatisk vistelse på sjukhus när jag var barn och hade hjärnhinneinflammation är jag livrädd för att bli inlagd på sjukhus. Jag mår illa av lukten, svimmar när man sticker mig och hyperventilerar när jag inte får gå hem.

Allt det här slår mig nu, när jag stiger in på förlossningsavdelningen och blir yr i huvudet och illamående på en sekund. Det tjuter i öronen och jag minns inget, absolut inget vettigt av visningen. Min energi går åt till att hålla mig på benen och se någorlunda normal ut, vilket jag uppenbarligen misslyckas med, eftersom Olle håller mig under armen och upprepade gånger frågar hur jag mår och om jag behöver sitta ner.

De andra föräldraparen fascineras av hur hemlik miljö det är på sjukhuset. Själv tänker jag att ”ha, ni lurar inte mig. Ni kan måla väggarna i hur aprikosa och syrenlila toner ni vill, men jag ser ändå att det är ett sjukhus och jag vet att ni inte utför hemlika saker här!”. För det spelar ingen roll hur trevlig personalen verkar och hur nöjda patienterna är. Jag vill ändå inte. Jag vill inte föda barn och jag vill inte ha kejsarsnitt. Ändå måste lilla Magic Johnson-Eriksson ut på något sätt. Jag har målat in mig i ett hörn, skitit i det blå skåpet, fastnat med skägget i brevlådan. Jag vill bli nedsövd NU och vakna när resten av graviditeten och förlossningen är över, Magic mår bra, amningen har kommit igång och vi är utskrivna. Tyvärr är det för mycket begärt.

Det finns inga gränser för hur mycket och länge jag kan älta det här utan att något som helst ändras. En vacker dag ska jag ge Olle och mig ett alldeles eget Nobelpris i uthållighet om vi tar oss igenom den här tiden. Fast vad har vi för val? Vi har inget val. Det är det som är så jobbigt.