– Jag håller mig hemma så att jag inte stryper någon

Vecka 36: 45 cm och ca 2,5 kilo

RELATIONER

Jag vill inte träffa folk mer!

Sådär! Nu är jag inte lugn längre. Däremot är jag färdig med mänskligheten för ett tag framöver. Var på bröllop i helgen. Den numera gifta väninnan påpekade dagen efter att säkerligen ingen hade missat hur bitter jag var. Tacka fan för det! Förutom att jag har ont i ryggen, domningar i armarna, universums mest svullna ben (jag drömmer mardrömmar om hur de spricker och vätskan rinner ut och bildar en ocean) och mår illa så får jag stå ut med att ständigt utsättas för samma frågor:

– När kommer barnet? (”Inte vet jag! Snart hoppas jag!”)

– Är det en pojke eller flicka? (”Inte vet jag! Kanske varken eller.”)

– Mår du bra? (”Vad tror du själv?”)

– Hur mår magen? ( ”Magen sköter sig. Innehållet kan jag inte svara för.”)

Jag vet att människor inte är onda. Ser man en höggravid dam är graviditeten säkert det första man kommer på att prata om. Magen är som ett stort utropstecken. Men jag får en överdos när jag får samma frågor för trettionde gången på en kväll. Redan innan vigselakten räknade jag till 14 likartade frågor om barnet. Sedan slutade jag att räkna.

Jag har faktiskt andra intressen än min graviditet. Faktum är att jag verkligen har andra intressen och gärna glömmer alla krämpor och våndor för en kväll. Det är skönt om man pratar om annat; riksdagsvalet, jobb, Spindelmannenfilmen, kärlek, döden, hundra sätt att tillreda aubergine – vad fan som helst utom ”Hur mår magen?”. Grejen är ju att jag är samma person som jag var innan befruktningen och gillar att prata om samma saker som då. Men jag får aldrig göra det. Och då är det lika bra att hålla sig hemma så jag inte stryper någon. Dessutom har jag förvärkar hela tiden, så jag är inte direkt laddad för att ge mig ut på några större äventyr. Jag skulle hata att vattnet gick när jag satt och fikade.

Till och med Olle, som annars är tålmodig, börjar ruttna på graviditetssnack och att prata om min hälsa. Han har hittat en strategi där han svarar så ointressant och svävande som möjligt:

– Hur mår Terri då?

– Jodå, det rullar på!

– När kommer barnet?

– Ja, sånt vet man aldrig vetdu!

Jag tycker 9 månader är orimligt lång tid att vara gravid. Går det inte att effektivisera det här på något sätt?