– Jag trodde förvärkarna var njursten

Vecka 37: 45-46 cm, 2,5-3,0 kg

RELATIONER

Nu får den komma! Och NU!

Trots min sjukhusfobi börjar jag längta efter Magic Johnson-Erikssons ankomst. Veckan har bjudit på nya höjdpunkter; illamåendet är tillbaka, morgonkräkningarna likaså. Benen är idiotiskt svullna även med stödstrumpor och jag har till min förvåning tappat känseln i vänstra tummen, pekfingret och långfingret (del 112 i serien ”Saker jag inte trodde jag skulle drabbas av under min graviditet”). Jag domnar i kroppen om jag är stilla för länge och vaknar 5 varje morgon och kan inte somna om, eftersom Magic möblerar om i magen och visar var skåpet ska stå (det ska alltid stå på ett annat ställe än det tidigare befann sig) och jag har ont i ryggen. Som extrabonus har Olle skänkt mig sin förkylning, så jag har feber och snuva.

Förvärkarna är idiotiskt intensiva. Jag vrider på huvudet – och får en sammandragning. Jag ropar nåt till Olle – livmodern drar ihop sig. Jag sätter på mig strumpor – det kommer en förvärk. Fånigare än så här kan det inte bli. Trodde jag. Enda tills i lördags när jag fick akut ont i ryggen varannan minut och trodde det var njursten. Jag kanske är världens mest korkade. Jag är i vecka 37 och kan inte koppla regelbunden smärta till värkar. Det höll i sig under flera timmar och när vi trodde det var dags att åka in gick det över. Snopet! Fast kanske lika bra ändå.

Olle ringde till Södertälje och pratade med en barnmorska som sa att det var fullt. Jag hatar BB-krisen! Hon sa också att jag skulle veta när det var dags att åka in. Hon har inte träffat mig. Om jag nu visste – hur kommer det sig att vi måste ringa henne och fråga? Det tyder på att jag inte vet ett smack. Vi talar om kvinnan som blandar ihop värkar med njursten och som gick i veckor med spänningar i brösten och illamående utan att förstå att hon var gravid eftersom hon ”hade ont i magen också, och det har man ju inte när man är med barn”. Vi talar om en sjukhusfobiker som i det längsta vill undvika allt vad sjukhus heter. Vi talar om mig. Fan, så tröttsamt!