Min hjärna är överhettad, vill inte veta mer!

Jag har fått nog av listor och larmrapporter

RELATIONER

Det finns de som tror att kunskap löser allt. Att ju mer man vet, desto bättre människa blir man. Jag har också trott på det, men jag börjar tvivla. Hjärnan känns överhettad. Är jag klokare för att jag vet att väggarna i Madame Bovarys sovrum var gula och varför i helvete läser jag och tar till mig allt på baksidan av mjölkpaketen? Varför berättade de förresten på P1 att man luktar ur munnen som tandtråden luktar?

Jag tror man skulle göra många föräldrar en jättetjänst om man ströp informationen. Släng alla föräldratidningar, bränn böckerna om föräldraskap och säg för guds skull upp internetabonnemanget (japp, nu biter jag den hand som föder mig!)! Vem mår bra av att spendera ångestfulla nätter med att surfa och läsa om FAS (Fetalt Alkohol Syndrom - något som barn till alkoholiserade mödrar kan drabbas av) för att de drack veckan innan de visste om graviditeten? Plötsligt kan de allt om symptomen, men inget om hur ovanligt det är. Det är svårt att rensa i kunskapsträsket. Vad är det som är superviktigt och vilket är rent nonsens? Den som inte har tid att gallra sväljer ofta allt med hull och hår. Listorna blir oändliga på vad man får och inte får äta under graviditeten. Utöver Livsmedelsverkets råd kan man ju för säkerhets skull alltid komplettera med alla andra råd man läst. Plötsligt blir kaffetåren lika dramatisk som om någon skulle ha ställt fram en flaska T-röd på bordet. Dygnets 24 timmar täcker inte in alla rekommenderade rutiner med barnen ( prata extra mycket för bättre språkförmåga, ha en särskild sång för varje göromål, läsa bok, massera för att utveckla empatisk förmåga, rita ihop, motionera, bara sitta och vara ihop, laga maten tillsammans för att barnets aptit blir så mycket bättre?).

Jag hade foglossning och ont under graviditeten. Av ont blir man deppig och inte mår man bättre av att få veta att fostret känner av att man är deppig. Då blev jag rejält deppig! ”Och nu mår fostret ännu sämre av att jag mår dåligt”, tänkte jag desperat. Skuldkänslorna ökade och jag tänkte att vid slutet av den onda spiralen är säkert ens lilla knytt redo att hänga sig i navelsträngen. Det var här någon klok typ borde ha satt på mig ögonbindel och pluggat igen mina öron så jag slapp få veta mer. Men icke! Jag har läst att barn till harmoniska och lyckliga par föga överraskande mår bättre. Det är kul att tänka på så länge jag och min man är harmoniska och lyckliga, men vad händer i framtiden om det ändras? Jag oroar mig redan och börjar således känna mig lite disharmonisk. Jag hade varit en bättre människa om jag visste mindre.