De har inte råd att skaffa barn

I Spanien föds minst barn i världen – kvinnorna väljer karriär över familj

1 av 3 | Foto: Olle Bjerin
– Jag tar gärna hand om andras barn men än så länge vill jag inte ha några egna, säger Margot.
RELATIONER

Man behöver inte

vara i Spanien länge för att märka att det låga barnafödandet är en allmän angelägenhet. På barer diskuteras frågan med samma inlevelse som Real Madrids senaste match, äldre längtar efter barnbarn, lärare är arbetslösa och nu när spanjorerna går till lokalval den 25 maj försöker politikerna plocka poäng i befolkningsfrågan. Idag föder en spansk kvinna i genomsnitt 1,1 barn, vilket är lägst i världen. Spanjorskorna får barn allt senare i livet och i många delar av landet är genomsnittsåldern för en förstföderska närmare 40.

Bor hemma

Margot och Pino är två systrar som trots stadiga förhållanden har valt att inte ha barn.

– Jag är ett bra exempel på varför födelsetalet är så lågt. Jag jobbar jättemycket för att jag har en skitlön som sjukgymnast – något som är typiskt för spanjoren som arbetar mest i Europa, har jag hört. Trots att jag fyller 30 nästa år bor jag fortfarande hemma för att det är för dyrt att hyra bostad. Min kille Samuel bor miltals bort eftersom vi aldrig får jobb på samma ställe, så vi träffas bara på helgerna. Under sådana förhållanden är det klart vi inte bildar familj, säger Pino.

Margots situation är inte bättre. Visserligen har hon och hennes sambo Pablo själva byggt ett litet hus som de bor i, men trots att det är mer än sex år sedan de slutade plugga, saknar båda fast jobb. De hoppar runt på olika vikariat och projektanställningar eller går arbetslösa emellanåt.

– Vi har ingen ekonomisk stabilitet. I Spanien får man räkna med att det tar fem till tio år efter universitetet innan man får fast jobb. Dessutom tycker jag att jag vid 31 års ålder fortfarande är ung nog att vänta med barn, säger Margot.

Tjejernas mamma Margarita kan inte motstå att lägga sig i samtalet.

– Jag tycker att du är korkad! Jag hade fem barn utan el och tvättmaskin och här klagar folk på att det är jobbigt med barn. Det är en fråga om attityd, säger hon.

Dyrt med dagis

Margot och Pino kommer ständigt tillbaka till samma ämnen; bristen på pengar och på statlig hjälp.

Föräldraförsäkringen är en av Europas sämsta, man har bara fyra månaders betald föräldraledighet, varav många tar ut en av dessa månader under slutet av graviditeten. Pappor har rätt till hälften av dagarna, men i realiteten är de flesta inte lediga mer än två dar i samband med förlossningen. Det finns nästan enbart privata dagis. De kostar runt 2000 kronor i månaden, en enorm utgift i ett land där en arbetarlön ofta ligger på 8000 kronor före skatt. Där systrarna bor har man just öppnat ett kommunalt dagis.

– Men då är vi 200 000 personer som ska dela på det, suckar Margot.

Med dessa usla förutsättningar är det enda alternativet att bli hemmafru, menar tjejerna. Och spanska kvinnor är inte redo att gå tillbaka till spisen.

– Vad är annars lösningen? Jo, att mor- eller farföräldrar tar hand om barnbarnen, inflikar mamma Margarita. Men jag har redan uppfostrat fem barn och ett barnbarn. Nu tar jag hand om min sjuka man, vårt stora hus och våra affärer. Hur skulle jag i den situationen och vid min ålder orka ta hand om en unge till? Många av mina vänner tar hand om sina barnbarn av tvång. Det finns inga andra utvägar. De är så bundna och kan inte ens som gamla få vila och tänka på sig själva. Så vill jag inte ha det.

”Kunde vara mormor”

– Ni kan få hjälp på olika sätt i Sverige. Det får inte vi, menar Pino. Utan föräldraledighet och dagis måste kvinnor i Spanien välja mellan barn och karriär och då väljer vi bort barn eller väntar med familj tills vi är typ 40. Jag har bara en kompis som är gravid och hon är karaktäristiskt nog 38.

– Det märks tydligt när jag åker och hämtar min andra systers son i skolan, berättar Margot. Mammorna är så gamla att de ser ut att vara barnens mormödrar!

– Förr skulle kvinnor helt enkelt ha barn och vara hemma med dem, säger Pino. Nu har vi möjlighet att välja. Då väljer jag faktiskt bort barn.

På frågan om vad som skulle få systrarna att ändra sig svarar båda snabbt:

– Vi vill ha en politik som ger oss löner att leva på, föräldraledighet, dagis och bostäder!

Terri Herrera Eriksson (foraldrar@aftonbladet.se)