Kalla mig Saida!

RELATIONER

När jag lämnade arbetet som projektledare för att vara föräldraledig förutspådde jag att jobbet skulle försvinna. Som många andra projektanställda blev jag istället för föräldraledig friställd med löfte att det bara var att ringa när jag ville komma tillbaka, så skulle kontrakt skrivas. ”Vi vill absolut inte förlora dig som är så bra!”, sa chefen och kramades. Jag kramade rörd tillbaka, men tänkte att efter sol kommer regn. Efter avtackning kommer klassikern ”ändrade ekonomiska förutsättningar”.

När jag ett halvår senare ringde för att diskutera återkomsten till arbetet (och de lysande möjligheterna att för första gången på länge få gå på toa i lugn och ro – något som är kört som mammaledig) hade ekonomin - naturligtvis - försämrats. Men kanske till hösten?

Men jag hade inte tid, lust och råd att invänta hösten. Jag bytte jobb.

Ser man detta som ett enskilt fall så har allt löst sig till det bästa i en rätt ointressant historia. Problemet är att jag aldrig får vara unik. Av mina föräldralediga väninnor har majoriteten blivit arbetslösa i samband med graviditeten. En har blivit det på ett direkt olagligt sätt (”du är gravid, jag har ingen nytta av dig!”). Resten har råkat ut för ”ändrade ekonomiska förutsättningar”, omstruktureringar och provanställningar som inte förlängts (trots att de fått löfte om det innan de blev gravida). Sammantaget bildar det ett sorgligt mönster; Gravida kvinnor hänger löst. Föräldrafikan är rena söka-jobb-klubbarna. Samtalen går envist över från amningsvanor och matvägran till arbetsmarknaden.

Jag har funderat mig gråhårig på vad man kan göra åt smygdiskrimineringen av mammor. Ingen lösning är bra. Men jag har en blandning av politiskt korrekta och inkorrekta förslag:

1. Ge kvinnor stabila anställningsformer. Det är fler kvinnor än män som har tidsbegränsade anställningar i olika former, vilket gör dem lätta att göra sig av med.

2. Terra chefen som sagt upp dig genom att bombardera jobbet med lämpliga dekaler som ”mammor –nej tack!” och ”Varning! Föräldrafientlig arbetsplats!”. Tänk på att fixa riktigt bra klister, så dekalerna sitter vidrigt hårt. (De som inte orkar med finliret kan posta en bajsblöja till chefen.)

3. Klä ut dig till man. Det brukar alltid hjälpa på något sätt. Säg att din växande mage är pondus.

4. Gör jämställdhetsministern glad och dela föräldraledigheten på hälften var. Då dubblas antalet jobbiga småbarnsföräldrar som vill vara hemma och arbetsgivarna måste komma med bättre lösningar än att göra sig av med småbarnsmammor.

5. Plats för eget förslag.

PS. Spådomar utföres mot betalning. Som extraknäck. Jag vill inte stå på bar backe när nästa barn kommer.