Ensamma mamman: Jag gick till en terapeut

1 av 2 | Foto: Annika Röstberg
Huset fullt med tre små barn. När Viola la band på sin ilska blev allt lugnare.
RELATIONER

 Jag höll på att duka under av mitt eget sätt att fungera. ”Duktiga flickan” som satte andras behov före mina egna, men som var urusel på att sätta vettiga gränser, säger Viola, som är ensam med de tre barnen Denise, Timmy och Dennis.

Säga nej kunde hon. Men inte visa så mycket andra känslor än ilska. Barnen tog efter, och mellanbarnet blev en riktig liten busunge som snabbt lärde sig att ta upp syret för resten av familjen.

– Timmy var väldigt utagerande – det blev hans dygnsrytm, hans vredesutbrott och hans idéer om mat som blev modellen här hemma, säger Viola.

Viola orkade inte till sist, utan sökte hjälp hos en terapeut.

– Jag insåg att jag gjorde fel – att jag använt ett alldeles för smalt känsloregister i förhållande till barnen. Jag gömde mig bakom en stark fasad och min ilska i stället för att vara en hel förälder, säger Viola.

Hon bestämde sig för att ändra sitt beteende och säger att det var ett viktigt beslut.

– Jag började säga nej till omgivningen i största allmänhet – inte bara till mina barn. Jag gick in för att vara tydlig i mina beslut. Jag låter mig inte provoceras som förut utan visar mer konsekvenser av vad de gör: ”OK, du får vara arg och skrika, men inte hur länge som helst här med oss – gå in på ditt rum nu.”

– Jag mår väldigt mycket bättre i dag och orkar mer.

– Mina barn är gladare och nu finns det plats för alla möjliga känslor här hemma, utan att någon tar över helt och hållet, säger Viola.

Familjen Olsson

Camilla Svenonius (sondag@aftonbladet.se)