”Tänk om jag inte älskar henne”

Sture Nordh om infertilitet och adoption

1 av 2 | Foto: privat
Till slut blev längtan efter barn som en rent fysisk åkomma. ”Man somnade och vaknade med känslan”, säger Sture Nordh, här med barnen som små i slutet av 80-talet.
RELATIONER

När TCO:s ordförande Sture Nordh berättar hur det kändes att för första gången se adoptivdottern Helena på barnhemmet i Korea låter det nästan som om han beskriver en förlossning.

– Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Det var så överväldigande. Det är den starkaste upplevelsen i mitt liv.

– Samtidigt hade jag ångest inför adoptionen: Tänk om jag inte älskar henne. Men sedan att få se henne? den värmen och känslan av omåttlig lycka och kärlek som direkt överflödade mig: Hon är vår och tänk att vi måste åka halva världen runt för att äntligen få vårt barn.

Efter några barnlösa år blir längtan efter barn så stark att den är fysisk, säger Sture Nordh.

– Den dominerar fullständigt ens tillvaro. Man vaknar med den och man somnar med den. Det måste finnas en grundläggande drift som är inbyggd i oss redan från början. Och jag tror att det är samma mekanismer som styr kärleksupplevelsen och behovet att ge omsorg vid en adoption.

Var upplevelsen lika stark när ni fick ert andra barn, Henrik?

– Känslan och kärleken var precis desamma men ångesten hade släppt. För då visste vi att vi kommer att få ett barn till som vi kommer att älska.

Finns det pappaspecifika upplevelser? Var det annorlunda för dig än för din fru?

– Det som var fruktansvärt tungt för mig var att den viktigaste orsaken till att vi inte har fått barn är att jag har några miljoner spermier för få. Och att de inte rör sig tillräckligt snabbt. Det skakade hela mitt liv i dess grundvalar.

– Först kom känslan av otillräcklighet: ”Det är mitt fel, jag är ingen riktig man som inte ens kan göra min kvinna med barn.” Och sedan oron: ”Kommer relationen att bestå? Jag kan inte klandra Gudrun om hon drar till någon annan.” Det var en period av oerhört stor sorg. Och när Gudrun sedan föreslog adoption kom tanken: ”Är det för att hon tycker synd om mig?”

I dag skulle Sture Nordh och hans fru förmodligen kunnat få barn med medicinsk hjälp. Metoderna för provrörsbefruktning har utvecklats enormt på tjugo år. Men attityderna till barnlösa är i stort sett desamma.

– I varje diskussion som handlar om prioriteringar i vården står de ofrivilligt barnlösa högst upp på listan över vilka som kan betala själva. Det tycker jag är förfärligt.

– Det är alldeles rimligt att samhället ska ge de ofrivilligt barnlösa ekonomiskt stöd både när det gäller medicinska behandlingar och adoption.

Anna Larsson