"Jag ville kasta ut babyn genom fönstret"

Marie kom ur depressionen när dottern var två – nu har hon fler barn

Foto: Katrin JAKOBSEN
RELATIONER

När första dottern föddes sjönk Marie ner i ett nattsvart hål. Men varken BVC, psykologen eller andra föräldrar förstod vad som stod på. Det tog ett och ett halvt år innan hon fick rätt hjälp.

– Jag är ledsen över allt jag och min underbara tjej har missat tillsammans, säger Marie.

Marie, 38, och hennes dotter Emma, 7, fick ingen bra start. Emma föddes i vecka 35 under en dramatisk förlossning som avslutades med att Marie blödde nära två liter på en minut, förlorade medvetandet och hade en nära döden-upplevelse. Emma lades i kuvös och skrevs ut från sjukhuset först efter en månad. Den hemska början på moderskapet blev för mycket för Marie.

– Inom mig var allt kaos, berättar hon. Jag var helt blockerad från alla känslor för min dotter. Jag såg henne ligga där i kuvösen och tänkte att ”Det där är inte mitt barn.”.

Blev arg på sin glada sambo

Sambon Thomas strålade däremot av lycka. Han tog gärna ut Emma ur kuvösen, stoppade henne under sin tröja och kelade med henne.

– Jag blev arg på honom, säger Marie. Jag undrade varför han plockade så mycket med den där varelsen. Nu efteråt förstår jag att jag var avundsjuk på deras relation. Jag ville ju också ha det så, men kunde inte.

I dag minns hon knappt tiden på sjukhuset. Det enda hon kommer ihåg är att hon pratade, pratade och pratade med alla som hade vita rockar. Att ta kontakt var hennes rop på hjälp. Men ingen förstod. Marie minns också hur hon ville lämna kvar sin dotter på sjukhuset när det var dags att åka hem.

– Jag var livrädd att vara själv med henne. I stället för att vara en lycklig mamma kändes det som jag hade fått en jobbig unge på halsen.

Dottern drabbades av mjölkallergi

Situationen förbättrades inte av att Emma skrek oavbrutet i fem månader. Kolik, trodde BVC. Det visade sig senare att det var mjölkallergi. Under den här tiden började Marie undra om man verkligen skulle må så dåligt när man får barn. Hon fick tid hos en psykolog som förklarade Maries avstängdhet med sömnbrist.

– Jag försökte också prata med andra nyblivna föräldrar. Men de drog sig undan och började prata om något annat, eller så berättade de om hur härligt de tyckte det var med barn. Det var uppenbart att ämnet var tabu. Alla andra verkade så duktiga och harmoniska. Så jag gav upp, levde ett dubbelliv och sa till andra att allt var bra, men inom mig var allt svart.

"Ville kasta ut henne genom fönstret"

Dagar och månader gick. Marie, som är förskollärare och van vid barn, skötte Emma per automatik, men utan kärlek. Däremot led hon svårt av skuldkänslor.

– Jag minns när Emma hade skrikit i flera timmar och jag tänkte att jag skulle kasta ut henne genom fönstret. Jag la ner henne på golvet och gick ut. Jag kände mig så hemsk.

Först när dottern var 10 månader kom det första ögonblicket av lycka. En glimt av kärlek sipprade igenom det svarta hålet inom henne. Men den verkliga vändningen kom när Thomas, som hela tiden tigit och lidit, bröt samman och fick föras till sjukhus.

– Det var ju inte honom det var fel på, det var jag som behövde hjälp. Inte förrän då fattade jag – och resten av sjukvården - att jag drabbats av förlossningsdepression.

Blev sig själv när dottern var två år

Paret fick hjälp att reda ut sin relation, som helt hamnat i skymundan. Marie började gå i terapi och fick antidepressiva tabletter. Det var en tuff tid och inte förrän dottern var drygt två började hon hitta tillbaks till sitt gamla jag igen. I dag har familjen utökats med ytterligare en dotter, Minna, 3 år.

– Allt gick så lätt med Minna. Jag hade en normal förlossning och blev inte deprimerad. Först då insåg jag med stor sorg vad jag och Emma har missat tillsammans.

Ingen erbjöd hjälp

Många barn till deprimerade föräldrar påverkas negativt. Men hittills har föräldrarna inte märkt att Emma har tagit skada av de första åren med en deprimerad mamma. Marie kan ändå vara besviken på att hon inte fick hjälp tidigare. Att ingen, trots en månad på BB och täta kontakter med BVC, såg hur det var ställt.

– Min erfarenhet är att man måste ha drabbats av förlossningspsykos för att få hjälp, säger hon. Överallt var det bara fokus på barnet och aldrig på föräldrarna. Men jag är inte bitter. Jag har gjort upp med BVC-personalen, så det där känns utrett. Men visst är det fruktansvärt att jag missade de två första åren med Emma och höll på att förlora Thomas på kuppen.

Fotnot:

Marie, Thomas, Emma och Minna heter egentligen något annat.

Läs också:

Terri Herrera Eriksson