Terri: – Släpp sargen, brudar

”Männen förtjänar också att vara föräldralediga”

RELATIONER

I dag fyller föräldraförsäkringen 30 bast. Grattis, din jävel!

Jag hyser en glödande hatkärlek till vår föräldraförsäkring. Under hela min graviditet riktades nästan all min frustration mot Försäkringskassan, som blev min fiende nummer ett. Gång på gång stångade jag huvudet blodigt mot dess ineffektiva tröskverk. I månader väntade jag på sjukpenning medan de tappade bort mina papper, hade kötider långt in i evigheten och räknade fel. Mest absurt var det när jag talade med en handläggare som envist hävdade att jag inte existerade – mitt personnummer fanns inte! Det är i sådana stunder jag önskar att det gick att skicka förgörande laserstrålar via telefon.

Jag och min sambo lade ner timmar på att försöka förstå föräldrapenningens snåriga värld: ”En förutsättning för att du ska få föräldrapenning enligt sjukpenningnivå under de första 180 dagarna är att du har varit försäkrad för en sjukpenning som är högre än 60 kronor i mer än 240 dagar i följd före födelsen eller före den beräknade tidpunkten” - gaahhh!!!

Men ändå; visst är den bra. Man kan vara hemma i 480 dagar och mata, leka med, bära runt på, bli galen på och pussa på sitt barn. Sköter man sina kort rätt kan man slippa chefen, prestationsångest, töntar på jobbet och den degiga maten på lunchrestaurangen under ett och ett halvt år. Istället får du torka av barnstolen fyra gånger om dagen, gå runt i pyjamas, gunga och läsa Max Potta tusen gånger. Det är oerhört ansträngande men ända ganska schysst.

Tyvärr tror många mammor att de har besittningsrätt på majoriteten av dagarna. I Aftonbladets senaste läsarundersökning svarar 63 procent av alla kvinnor att de inte vill dela lika på föräldraledigheten. Det tycker jag är extremt snålt mot den man har valt att ha barn ihop med. Det är som att få en tårta och käka nästan hela själv – och dessutom tycka att det är fullt rimligt (kvinnor gillar ju desserter mer än män). Nu har det gått trettio år. Släpp sargen brudar – era snubbar förtjänar också att läsa Max Potta. Den blir ändå enerverande efter femhundra gånger.