”Skriker tills han får vad han vill”

Aftonbladets läsare om trotsbarn i offentlig miljö

RELATIONER

Ett barns utbrott känns alltid jobbigare i offentlig miljö.

I gårdagens avsnitt av ”Nannyjouren” blev det kaos när familjen skulle gå på restaurang.

”Föräldrar är konflikträdda” tycker Lars, som själv fått pli på sina barn.

I det tredje avsnittet av TV3:s serie ”Nannyjouren” fick vi se hur familjens restaurangbesök urartade till kaos. Den fyraåriga dottern vägrade sitta still, vägrade sluta skrika och vägrade till sist klä på sig.

Flera av aftonbladet.ses läsare vittnar om att ett trotsutbrott känns värre när det inträffar i offentlig miljö – på affären eller på en restaurang, till exempel.

Vi har anonymiserat inläggen.

”En mardröm att handla med henne”

”Har två barn som är 3 och 5 år. Min femåring kan få utbrott som heter duga!!! Att åka och handla är ingen enkel grej om man tror det. Om hon får ett utbrott i affären – till exempel för att hon inte får godis - så skriker hon för full hals. Vänder man sej om så ser man gamla damer titta på en som man vore elak mot henne. De går och säger att "Ja se dagens föräldrar kan inte ta hand om barnen.”

Jag har slutat att ta med henne i affären, för det är en mardröm att handla med henne”, berättar Jenny.

”Han tjatar oavbrutet”

”Jag har inte ett trotsig barn, utan ett 5-årigt monster hemma. Han klarar inte av församlingar, utan skriker tills han får vad han vill. Om inte det hjälper så tjatar han oavbrutet eller slår mig. Han styr hela min familj och min pojkvän håller på att bryta i hop. Vi måste alltid anpassa oss efter min sons humör och att fara till större affärer är en omöjlighet”, skriver Helena.

Många av de mejl vi får till aftonbladet.se handlar om hur man kan motverka trotsigt beteende hos barnen. Lars berättar om hur han och hans fru konsekvent tagit alla strider med barnen – och att det gett resultat:

”Vet hur man uppför sig”

”När våra barn har varit bråkiga och allmänt stökiga och inte lytt de tillsägelser de fått, har vi helt sonika tagit barnet därifrån. Dels av respekt för andra som varit på platsen, dels för att tydligt markera att vi inte tolererar beteendet från barnet. Det har hänt mer än en gång att man lämnat dansundervisning/simskola/restaurang/affären med ett vilt skrikande barn under armen. Efter att avskilt pratat igenom vad som gäller har vi alltid kunnat återvända igen inom 5-10 minuter. Vi har många gånger fått beröm för att vi vågar ta tag i konflikten med barnet - under kontrollerade former - och relativt snabbt fått grepp över situationen innan den totalt spårar ur.

Nu har vi två underbara tjejer som visst kan busa och bråka rejält när vi är hemma, men som vet hur man uppför sig i offentlig miljö.”

Mia Carron