Klart vi väntar med att skaffa barn

”Vi är den första generationen i modern tid som har det sämre än våra föräldrar”

RELATIONER

Varje vecka är det någon forskare eller expert som ”varnar” eller ”larmar” angående något. Denna vecka ska man inte skaffa barn efter 30 eftersom skador, missfall och dödfödslar ökar successivt från 30. Trots detta ökar snittåldern för förstföderskor och idag ligger rikssnittet på 29 år (jag är som gjord för att vara mainstream – jag fick Alba precis vid 29). När jag föddes på 70-talet var förstföderskesnittet 24. Men vem är förvånad över att min generation väntar längre med barn?

När min morfar och mormor var unga var man redo för vuxenlivet efter konfirmationen. 60- och 70-talister blir aldrig riktigt redo och räknar bisarrt nog vuxenpoäng även sedan de fyllt 40. Hoppsan – har jag tvillingvagn, Konsumkort och strykjärn? Så pinsamt, dags att kompensera med en rejäl bläcka och däcka i ett dike, så jag känner mig som en ung rebell igen.

Men det är inte egentligen inte vår fixering vid ungdom som gör att det är svårt att bli vuxen och förälder. Vi är den första generationen i modern tid som har det sämre än våra föräldrar. Jag var färdigutbildad vid 23, men fick mitt första ordentliga jobb vid 27 och det dröjde ytterligare ett år och hårda löneförhandlingar innan min ekonomi översteg existensminimum. Jag flyttade hemifrån vid 16, men hann bli 29 år innan jag fick min första ordentliga bostad. Däremellan var det allt från rivningskontrakt till desperata minikollektiv där den som var sist in fick bo i tvårummarens hall.

Var skulle jag ha knölat in mitt barn, om jag hade valt att bli mamma vid 25? Skulle jag ha använt mina KAS-utbetalningar till att glasa in balkongen i andrahandstvåan som jag delade med två andra och inrett den till barnkammare? Vore det ansvarsfullt att dra med barn i min kringresande cirkus till liv och låta kidsen byta dagis varje termin när fattiga mamma måste flytta till en ny stadsdel? För mig var det aldrig ett alternativ. Istället sitter jag nu som 30 plussare och får veta att om jag vill ha ett barn till löper både jag och fostret en massa risker för att jag har väntat. Skaffa barn vid 25 utan bostad och ekonomisk stabilitet = dålig mamma. Skaffa barn vid 32 med ekonomisk stabilitet men med ökade medicinska risker = dålig mamma. På något sätt är man alltid dömd att misslyckas när det gäller barn.