Pappa kom hem!

Terri Eriksson: Majoriteten av alla struliga ungar har en frånvarande far

RELATIONER

Bästa väninnan jobbar på barn- och ungdomspsyk. Detta är hennes fem senaste ärenden:

- Flicka som är ledsen och orolig och har svårt att ta initiativ i relation till kamrater.

Bor med mamma och lillebror. Pappa inte hörts av sedan i höstas, ringde inte till jul eller till flickans födelsedag.

- Flicka som har svårt med koncentration och sociala koder och som får svårt i relation till jämnåriga. Bor ensam med mamma. Har sporadisk kontakt med pappa, enbart på pappans initiativ. För närvarande befinner sig pappan på en längre utlandssemester.

- Pojke i tonåren som skolkat mycket från skolan och mått dåligt efter konflikter med pappan som han och storebror bor tillsammans med. Mamma är död sedan många år. Pappa dricker och blir ofta aggressiv mot båda barnen.

- Pojke i tonåren som lider av ångest. Han bor med mamma och pappa som har kris i äktenskapet. Pappa har nyligen slutat missbruka alkohol.

- Flicka med sociala svårigheter. Har aldrig haft någon vidare kontakt med sin pappa. ”Han stack ju, varför skulle jag vilja träffa honom?”

(Några detaljer är ändrade så att barnen inte ska gå att identifiera.)

Det är förskräckligt, men varken ovanligt eller förvånande. När jag jobbade inom barnomsorgen hade alla struliga ungar en sak gemensamt: en frånvarande far. Och vid en genomgång av egna bekantskapskretsen kan vi konstatera att nästan ingen har bra kontakt med sin far. Några har katastrofalt usel relation, de flesta har fungerade - men distanserad -kontakt och bara två hävdar att de kan ringa och prata med sin pappa om viktigare saker än sommarstugan och vädret.

Väninnan mejlar desperat:

”Det är absolut nödvändigt att det börjar ställas omsorgskrav på pappor! Inte för deras skull, även om de säkert skulle växa som människor etc, men för mammornas och BARNENS skull. För ett barn som har svårigheter räcker det sällan med en förälder, man behöver två, och för de allra flesta är det pappa som brister.

Följande åtgärder kan inte vänta (– eller så har vi nya förlorade generationer med hopplös syn på manlighet till följd av att pappor tillåts brista i ansvar utan påföljd.)

1. Kvotera föräldraledigheten nu! Inget annat kan i dagsläget få fler pappor att ta det ansvar de måste ta.

2. Skruva upp förväntningarna och kraven på alla blivande pappor. Redan på mödravårdscentralen (som fö borde byta namn) ska attityden vara, ”jaha, du ska bli pappa, så du ska gå ner i tid nu då? etc.)

3. Glöm pappagruppsledare av typen Dick Sundevall som bara förstärker gamla förlegade och destruktiva manlighetsideal och låt Stephan Mendel-Enk och hans gelikar leda grupperna istället!

4. Pappor som missköter sitt föräldraskap måste värderas på samma sätt och efter samma måttstock som mammor som inte klarar av uppgiften. Förståelse för bakgrunden till problemen kan förklara men inte ursäkta att barnen kommer i kläm.

5. Bra mammor behöver mer cred, det är inte okej att man öser beröm bara över de duktiga pappor som förtjänar det, mammorna behöver också uppmuntran, lika beröm för lika insatser, nu!”

Pappa var är du? Kom hem! Barnen behöver dig.