Papporna är hemliga

Barnen får inte veta vem som är donator

RELATIONER

Hundratals svenska barn vet inte att de har en annan biologisk far – och får kanske aldrig veta.

Deras mammor blev gravida med hjälp av donerad sperma.

Men det hålls hemligt för barnen.

Forskaren Ann Lalos, professor vid Umeå universitet.
Foto: Anders Carlsson
Forskaren Ann Lalos, professor vid Umeå universitet.

Sveriges lag som reglerar spermadonation är unik i världen. Barnen gavs rätt att i vuxen ålder få veta mer om sitt genetiska ursprung och även kunna söka upp donatorn.

Men lagstiftarna brydde sig inte om att fastställa hur och vem som måste ge dem vetskapen. Ingen kan tvinga föräldrarna att berätta.

Litade på föräldrarna

Och 20 år senare står det klart att många barn aldrig får veta. Kanske så många som hälften – det kan gälla så många som 500 barn.

– Dystra siffror, säger Ann Lalos, professor vid Umeå universitet, som gjort intervjuer med 19 par som fått barn med hjälp av spermadonation.

– Jag vet inte hur vi till hundra procent ska ge föräldrarna insikt om att detta inte är en privatsak, det är barnets rättighet enligt bland annat FN:s barnkonvention.

Uppåt ettusen barn (statistiken är inte fullständig) har fötts sedan 1988 då lagen började tillämpas. De första blir snart myndiga och ska kunna söka sitt genetiska ursprung - förutsatt att de fått veta hur de kom till.

Lagstiftarna trodde att föräldrarna skulle klara uppgiften att informera sina barn, men det blev inte så.

Frågor om ärftlighet

Ann Lalos tror inte på hot, inte enbart på lagstiftning, eller att uppgiften tas in i folkbokföringen, vilket varit på tal. I stället kan samtalen på klinikerna där inseminationen görs bli bättre, tror hon. Föräldrarna måste förstå hur det blir för barnen om familjehemligheten röjs på fel sätt, av någon utomstående, eller om barnen måste få blod, får frågor om ärftlighet eller själva gör blodgrupps-test i skolan.

– Om man förstår det blir det omöjligt att inte berätta, säger Ann Lalos.

Det finns ännu ingen beredskap för hur ungdomarna ska bemötas när de kommer för att söka sitt ursprung – och av vem.

– Det blir en utmaning, säger Ann Lalos, vi måste få fram riktlinjer. Vem har ansvar, vem ska läsa den här journalen med ungdomen?

Kerstin Weigl