”Idrotten skadade mig för livet”

Träningen knäckte Annica, 18

RELATIONER

Konståkningen var hennes liv. Men bara nio år gammal blev hon så skadad att hon fick ge upp den helt och hållet.

I dag är Annica Johansson-Bräck 18 år och lider fortfarande av sviterna.

Tränade för hårt Annica tränade konståkning på elitnivå som 9-åring. Så mycket att musklerna slet sönder skelettet. Hon har fortfarande problem.
Foto: Kalle Assbring
Tränade för hårt Annica tränade konståkning på elitnivå som 9-åring. Så mycket att musklerna slet sönder skelettet. Hon har fortfarande problem.

Annica kommer aldrig mer att kunna idrotta.

Nio år gammal blev hon märkt för livet - på grund av sin extremt hårda träning.

Då tränade hon sju pass i veckan, med en dag ledigt. Varje dag efter skolan åkte hon till ishallen och tränade mellan 16 och 20.

– Hon hade en fantastisk tränare som ville träna jämt. Och det ville Annica också. De fann verkligen varandra, säger mamma Lotta Johansson-Bräck.

Slet sönder skelettet

Men träningen var för hård för den unga flickkroppen.

När flickor börjar komma in i puberteten blir skelettet mjukare. Det märker de flesta inget av, men för den mycket vältränade Annica blev det problem. Hennes skelett blev nämligen svagare än musklerna, och när hon en dag skulle springa 60 meter brände det plötsligt till i benet.

Det var musklerna som hade slitit loss en bit ur skelettet.

– Det var början på en nio år lång pina, säger mamma Lotta.

Sedan dess har Annica nämligen haft ont – mer eller mindre – men ständigt ont.

Läkarbesöken har avlöst varandra. Ingen har tagit den lilla tjejen på allvar. Den enda hjälp hon har fått är starka smärtstillande tabletter.

Men nu – äntligen – har familjen hittat en läkare som ser vad som har gått snett. Efter en cortisonspruta rätt in i den skadade muskeln äter Annica nu antidepressiva tabletter mot smärtan.

– Smärtan är egentligen borta, men nerverna sänder fortfarande ut spöksignaler om att det gör ont. Min kropp är i ett depressivt tillstånd, därför måste jag äta de här tabletterna. Men eftersom jag vet att smärtan inte längre beror på att jag är skadad försöker jag nu komma tillbaka till ett normalt liv igen, säger Annica.

Ångrar du den hårda träningen i dag?

– Nej, absolut inte. Jag var aldrig så lycklig som jag var på isen.

Samma fråga till mamma Lotta ger ett lite mer nyanserat svar.

– Som förälder lastar jag mig för att jag inte begränsade Annica en aning. Jag hade fått ta en enorm strid då eftersom det enda hon ville var att träna, men det borde jag ha gjort. Jag borde ha insett att jag skulle ha satt stopp.

En etusiastisk tränare

Varken Lotta eller Annica vill att någon skugga faller över tränaren. Han var en fantastisk och entusiastisk människa. Annicas och hans förhållande var väldigt speciellt.

– Jag förstår hans lycka och entusiasm över att hitta en så extremt träningsvillig tjej. Men han blev så medryckt av det så han glömde nog lite bort att det var en liten tjej och hennes kropp som han arbetade med.

Sedan Annica tvingades lägga konståkningsskridskorna på hyllan har hon spelat fotboll i perioder.

– Jag har lyckats hålla igång det periodvis, men så fort jag har börjat träna ordentligt har det gått åt skogen. Förra året fick jag hoppa av fotbollsgymnasiet, det gick inte.

Varför just hon blev skadad av konståkningen vet hon inte. Men hon tror att hennes längd har med saken att göra.

– Men det är ändå ofattbart att en så liten flicka ska kunna bli halvt invalidiserad av att träna, säger mamma Lotta avslutningsvis.

Sofia Wadensjö Karén (sofia.wadensjo@aftonbladet.se)