Linda, 30: Jag trodde aldrig att det skulle bli så här tufft

RELATIONER

Söderköping

Linda Larsson, 30, längtade efter att börja jobba igen efter föräldaledigheten.

Men dubbelarbetet höll på att knäcka henne.

– Det blev en chock. Jag trodde aldrig att det skulle bli så tufft, säger Linda.

Full fart. Linda lagar mat till Oliver, 3,5 år. ”Jag kunde inte föreställa mig att kvällarna skulle bli så korta och att allt jobb hemma skulle ta en sådan tid”, säger Linda.
Foto: Malin Arnesson
Full fart. Linda lagar mat till Oliver, 3,5 år. ”Jag kunde inte föreställa mig att kvällarna skulle bli så korta och att allt jobb hemma skulle ta en sådan tid”, säger Linda.

Tillvaron förändrades brutalt när Linda Larsson återvände till jobbet som kanslist på en golfklubb efter föräldraledigheten med Oliver, i dag 3,5 år.

– Plötsligt skulle allt ske efter jobbet. Handla, laga mat, diska, tvätta, städa? I början var jag så stressad, så jag hade svårt att fokusera på jobbet. Jag hade konstant andan i halsen och var på väg någonstans, berättar Linda.

– Jag kunde inte föreställa mig att eftermiddagarna och kvällarna skulle bli så korta och att allt jobb hemma skulle ta en sådan tid. Hushållsarbetet kändes hela tiden som ett krav.

Linda jagade både minuter. Och dammtussar.

Förlorade livsglädjen

Livet blev monotont och Linda förlorade livsglädjen.

– Tidigt i höstas var jag ganska nere. Jag var så stressad jämt. Jag hade svårt för att koppla av. Jag hade lätt för att bli arg på Oliver och hade konstant dåligt samvete mot honom. Micke, min sambo, tyckte att jag var arg och sur.

– Jag kände – ska livet vara så här? Hem, äta, sova, varje dag var likadan. Allt man gjorde innan man fick barn, det fanns det inte plats för längre.

När pressen blev för stor fick parrelationen sig en törn.

– Det tuffaste var krocken mellan mig och Micke – vem som skulle göra vad hemma. Vi har varit tillsammans i tio år och aldrig haft diskussioner om det tidigare. Men nu blev man nogräknad, säger Linda.

”Tjejer tar på sig större ansvar”

Under föräldraledigheten tog hon huvudansvaret för hemmet och Oliver.

– Jag tyckte nog att jag fick göra alldeles för mycket. Men jag tror att man som tjej tar på sig ett större ansvar själv, säger hon.

I dag har paret lyckats fördela uppgifterna, så att båda känner sig nöjda.

– Först nu, efter tre år, har vi hittat våra roller och en smidig lösning på det mesta.

Familjen bor på landet utanför Söderköping i ett gult trähus, som sambon Michael Tegnestål, 37, byggt. Hemmet är oklanderligt – utan en onödig pryl.

– Jag är pedant. Jag blir grinig och stressad om det är stökigt hemma. Mina vänner retar mig, säger Linda och skrattar.

Linda Larsson tycker att livspusslet är en av de stora livsfrågorna i dag.

– Alla mina väninnor säger samma sak – att det är jobbigt att få tillvaron att gå ihop. Tiden räcker inte. Alla är trötta.

Varför är alla föräldrar så pressade, tror du?

– Vi lever i ett stressat samhälle. Alla är på väg. Barn blir som ett bagage som man har med sig. Det är inte konstigt att så många förhållanden spricker när barnet är ett år, säger Linda Larsson.

– Vi har för stora krav idag. När det var som jobbigast hade jag som krav att vara duktig på jobbet, ha fint hemma, vara en bra mamma, åka pulka med Oliver, träna, gå ner gravidkilona ?

För att klara vardagen går Linda och Michael i skift hemma. Men det de vinner i tid, förlorar de i samvaro.

– Vi går mest om varandra.

Vill ni ha fler barn?

– Inte nu, när allting börjat flyta. Jag är rädd att det skulle bli som det var i början, säger Linda Larsson.

Mary Mårtensson