En ljuvlig morgon

Krönika av sega pappan Fredric Johansson

RELATIONER

Lisa puffar på mig för tredje gången den här morgonen.

– Du, klockan är kvart i sju, du måste gå upp nu.

– Ööh, jaa jag ska, svarar jag och vänder mig återigen om och sluter ögonen.

Blixtsnabbt återvänder jag till sömnens förlovade land.

– Du måste gå upp nu.

Det är en annan röst som säger det. Pierre, vår fyraårige son är lite mer hårdhänt i sina försök att väcka mig. En välment men hård knytnäve mellan skulderbladen väcker mig tillräckligt för att inse att de trettio centimeter av dubbelsängen som blivit över till mig efter två barns nattliga invasion i sängen har skapat en bekant stelhet i ryggen.

Långsamt fäller jag ner benen på golvet och möter det kalla golvet med mina fötter. Sittande på sängkanten sträcker jag mig efter mina svarta joggingbrallor och en sliten vit t-shirt som jag mödosamt drar på mig. Jag hoppas att Lisa ska se hur trött jag är. Jag hoppas att Lisa ska säga något om hur synd det är om mig som måste gå upp men som vanligt är hon tyst. Mina trötta steg mot köket blandas med fyraåringens snabba fötter och ettåringens stapplande steg och försök till konversation.

Det här är en sån där onsdagsmorgon som jag inte orkar engagera mig i att vara pedagogisk mot mina barn. Jag vill bara se till att få vällingen klar och stoppa tillbaka dem i sängen. Då får jag tio minuters frist och kan i alla fall gå på toaletten ostört. När vällingen är blandad och står på uppvärmning börja ettåringen handgripligen pocka på uppmärksamhet.

Fyraåringens tjattrande har jag klarat av genom att le och nicka på de rätta ställena. Ettåringen kilar sig in mellan mig och spisen med uppsträckta armar. Hon är utan tvekan världens sötaste tjej men ibland kan dosen av närhet vara fylld. Jag låter bli att plocka upp henne och möts av en skur med gnyende gråt. När vällingen äntligen närmar sig slutet av tillagningen och ettåringens ljudnivå ökat till öronbedövande, dyker Lisa upp i dörröppningen.

– Vad håller ni på med?

På något sätt blir det droppen för mig. Efter en kväll med hushållsarbete till elvatiden och därefter halvannan timmes renovering av badrummet har sovtiden inte blivit tillräckligt lång. Dessutom skrek den ettåriga dottern efter pappa vid tvåsnåret och fyraåringen klättrade omilt över min mage klockan fem. Natten har inte haft den helande inverkan på mig som den borde haft.

– Du borde jobba på vår testavdelning, säger jag till Lisa.

– Varför då?

– För att deras jobb är att leta fel.

Just när jag sagt det inser jag hur plump och idiotisk den kommentaren var.

Det visar sig också i Lisas ögon.

– Grattis, tänker jag för mig själv, nu har du förstört en morgon till.

Lisa rycker vällingflaskorna ur handen på mig och blänger surt. Hon behåller dock lugnet mot barnen och ser till att de får en mysig vällingstund i mammas och pappas säng. Jag vet att jag inte borde säga nåt mer den här morgonen och är därför tyst när resten av min familj kommer tillbaka en knapp kvart senare. Jag har i alla fall hunnit få på mig kläder och rättat till de skönhetsfel som timmarna i sängen orsakat.

– Pierre och Miranda, ta på er kläderna nu så kör pappa er till dagis idag.

Hon slänger en menande sur blick på mig och jag överväger att säga något.

Medveten om att varje kommentar oavsett innehåll faller i ond jord så är jag tyst.

– Säg nåt då, väser hon till mig.

– Öööh, ja, hur gör vi idag?

– Vadå gör?

Hennes tonfall är fortfarande fyllt av ilska.

– Med allt. Du har ju föreläsning, barnen ska hämtas och jag har bilen vid jobbet.

– Du hämtar mig såklart, säger hon nästan mer irriterat än tidigare.

– Efter föreläsningen? Försöker jag fråga för att förtydliga dagens upplägg.

– Ja, när annars?

Jag målar in mig i ett hörn känner jag eftersom jag visste svaret på frågan innan jag ställde den och visste att jag skulle visa mig vara dummare än jag egentligen är.

– Bra, säger jag i ett försök att avsluta samtalet, jag hämtar dig där.

- Ja, och sen då? Frågar hon och jag fattar inte ens frågan.

Hur svarar man på en fråga som man inte förstått om personen som frågat är på bristningsgränsen och dessutom tycker att man för tillfället är en komplett idiot?

– Vi gör väl som vanligt, slänger jag ur mig i ett slingrande försök även om jag vet att Lisa hoppas på någon innovativ och smart lösning.

Helst vill hon nog att jag ska säga att jag tar ledigt resten av dagen och umgås med henne och barnen men det är inget alternativ. Hon skulle också uppskatta om jag sa att jag köpt en bil till så att vi slipper pussla med bilen, bussar och barnhämtning varje dag. Jag ägnar en snabb tanke åt vår situation. Jag tänker på hur vi skaver med bilen de tjugo minuter det tar till våra jobb enkel resa och hur jobbigt det måste vara för barnen att fara fram och tillbaka ideligen. Jag vet inte hur vi ska lösa det.

Mitt jobb slutar halv fem och Lisa börjar klockan fem. Barnen är på dagis till två och för det mesta har Lisas föreläsningar slutat då. Sen flänger de hem och är hemma någon timme innan hon stoppar barnen i bilen och åker in för att hämta mig och sedan jobba. Det är klart att det är jobbigt för henne, det vet jag ju och det säger jag till henne. Mest synd tycker jag nog om barnen som får sitta i bilen fram och tillbaka flera gånger om dan.

– Det är klart vi gör som vanligt, säger Lisa sarkastiskt. Du kan ju aldrig offra dig och ditt. Fyraåringen har lyckats få på sig sina kläder och ettåringen sitter med ett leende på läpparna och kämpar med sin högra strumpa. Medveten om att tiden börjar bli knapp lyfter jag upp henne och stressar på hennes kläder.

– Ta på dig ytterkläderna nu, säger jag onödigt hårt till Pierre och ångrar genast den hårda tonen. I ett försök att förlikas frågar jag medvetet vänligt:

– Händer det nåt kul på dagis idag?

– Jag ska bygga laserkanoner med Melvin och sen ska vi skjuta på Elsa och Sanna.

De där svaren är jag aldrig beredd på och jag försöker pedagogiskt förklara hur det ligger till med krig och våld. Jag har försökt så många gånger och alla försök verkar vara lönlösa. Pierre nickar och säger att han vet och det är klart att han vet eftersom jag tjatat om det miljoner gånger.

Jag sätter ut barnen i bilen och inser att den kvart som är kvar tills jag börjar jobbet inte kommer att räcka till att köra till stan, lämna barn och ta mig till jobbet. Pulsen ökar lite och det välbekanta lätta trycket över bröstet gör sig påmint. Med barnen i bilen återvänder jag in för att hämta min väska och jag fasar lite över att möta Lisa utan barnen som sköld.

– Det här är inte bra, säger hon.

– Nä, säger jag utan att veta om det är mitt uppträdande eller situationen med hämtning, lämning, föreläsningar, jobb och transporter hon menar.

Jag skäms över att jag jobbar heltid och inte räcker till. Jag skäms över att min lön inte är tillräcklig så att hon kan plugga utan att behöva jobba extra. Jag skäms över att vara trött och otrevlig mot familjen.

Efter två steg i riktning mot bilen så frågar hon:

– Får man ingen puss idag?

Plötsligt blir det lättare och jag vet att det finns hopp. Frågan är bara hur.

(Tidigare publicerad på www.alltforforaldrar.se)

Fredric O Johansson