Nio månader upp och nio månader ner

Krönika av Hannah Rosander, aktuell med boken ”På smällen – från A till Bebis”

RELATIONER
Hannah Rosander.
Foto: Lotte Fernwall
Hannah Rosander.

Heybabberiba, hur i hela himlen går det till? Okej att det i dagens datum är mer en regel än ett undantag att superstjärnor som Kate Moss och Gwyneth Paltrow bara veckor efter leverans av bebis är lika Oscarsgalesnygga som vanligt. Men det vet ju alla som någonsin doppat näsan i en skvallerblaska att deras liv är proppfyllda av personliga pilatesgurus, privata kockar som lagar frukost, lunch och middag efter the zoone, south beach eller atkinsaktiga dunderdieter och att de garanterat har någon yogamänniska boende hos sig som gör solhälsningar och kissande hunden (eller vad yogaställningarna nu heter) i parti och minut.

Men det verkar som om det har hänt något globalt. Vart jag mig i världen vänder så ser jag nyblivna mammor med minipyttebebisar som är smalare än Twiggy. Har jag missat något eller har vilken morsa som helst råd att ha personliga tränare, lever dom på fågelfrön eller besitter varje mamma-to-be i den nya babyboomgenerationen ett hemligt kanonrecept på hur man åker hem från BB i sina jeans som man ålade sig i innan de blå strecken på graviditetsstickan hade uppdagat sig?

Jag säger bara grattis men jag förstår inte hur det i hela himlen går till.

Innan jag blev med barn var jag helt övertygad om att jag skulle gå upp tolv till trettio kilo och att det sen bara var att hålla tummarna för att jag skulle komma i min fränaste kalasstass i slutet av första året som mamma. Att jag sen hade turen att lägga på mig cirka femton sköna pannor där tio försvann i förlossningsrummet och jag helt enkelt ammade bort de fem resterande under en sexmånadersperiod tyckte jag var mer än helt okej. Jag var helnöjd med den kiloekvationen och har informerat mina gravida kompisar om att de kan luta sig tillbaka och unna sig det mesta under graviditetsmånaderna. Efter förlossningen bara strunta i allt vad bantning heter och i stället gulla, gulla, gulla med sin bebis och helt iskallt räkna med att min devis ”nio månader upp och nio månader ner” är lika sant som att du kommer att gå upp i vikt när du är på smällen. För mig räckte det i alla fall gott och väl.

Jag har absolut inget emot detta nya fenomen, men jag hoppas att de där kändismammorna inte får er att tro att det är viktigt att bli Barbieliknande igen i rekordfart. Att alla nyblivna mammor tar sin tid. Att det inte blir en jobbig stress att bli precis som förr och att det är viktigt att det knappt syns att ni burit eller fött barn. Att ni struntar i några extrakilon och njuter av allt som det här stora och heliga i livet innebär. Att era män och pappor till era barn inte hetsar er med yttranden som ”det kanske är dags för dig att tjacka ett gymkort”, ”ska du verkligen äta en kaka till”.

Banta inte bort de där ljuvliga symbiosaktiga yttepyttebebilibusmånaderna. De kommer aldrig tillbaka. Ta det lugnt. Njut. Ni kommer garanterat att kunna bli samma snärtiga dunderdonnor som förr och dieter döpta efter doktorer med konstiga efternamn – det kommer alltid att komma nya om ni skulle vilja använda er av såna. Jag säger bara ”nio månader upp och nio månader ner”. n?

Det bästa med att ha en tvååring

Hannah Rosander