Vad ska man med grannar till?

Terri Eriksson: Alla jag känner har minst en fascistgranne som inte tål barn

RELATIONER
Terri Herrera Eriksson och dottern Alba, två och ett halvt.
Foto: Morgan Norman
Terri Herrera Eriksson och dottern Alba, två och ett halvt.

Jag är besatt av bostäder. Så fort jag lär känna en ny person tar det ungefär en kvart innan jag drar igång Det Stora Bostadsförhöret. Var bor du? Hur många kvadrat? Hyresrätt eller bostadsrätt? Har barnen eget rum? Balkong? Stambytt? Barnvagnsrum?

Min fixering grundar sig i att jag jagade bostad i 12 år. Jag hann bli 28 och höggravid innan jag äntligen fick sätta upp mitt namn på dörren. De sista åren var desperationen total. Ett par ringde och erbjöd mig och väninnan att hyra varsitt rum i deras stora Östermalms­lägenhet. Villkoret var att vi skulle ha gruppsex med dem ibland. Jag skäms att erkänna det, men i några sekunder tvekade jag (tänk vad trevligt med ett eget rum!) innan jag avböjde. Ännu mer läskigt var det att min bostadslösa väninna blev bestört när jag berättade om erbjudandet. Inte för att hon tyckte att förslaget var sinnesjukt, utan för att jag hade tackat nej till boende utan att ens gå och titta på rummen. Vi kunde ju bara se till att hålla oss hemifrån när de var i lägenheten, menade hon.

När jag till sist träffade min stora kärlek och flyttade hem till honom var lyckan fullständig. Nu kunde jag luta mig tillbaka, avla barn och ägna mig åt vettigare saker än bostadsstrul. Men jag hade glömt att det fanns en hake: grannar.

Grannar – varför finns dom? Är det enbart för att skriva arga lappar om barnvagnar i trapphuset eller klaga på att man har middag klockan sju en lördagskväll? I vårt förra hem var trapphusets heroinist den som var mest socialt kompetent. Jag skojar inte. Ordföranden ville exempelvis inte sälja sin lägenhet till de personer som lagt det högsta budet. Orsak: de hade två småbarn, vilket han inte tyckte passade vare sig i uppgången eller i hans tokrenoverade lägenhet. För mig vittnar det om märklig människosyn. Var ska barn bo? I särskilda barnreservat?

Alla jag känner har minst en fascistgranne som inte tål barn, ljud eller allmänmänskligt beteende.

Rekordet innehas av T:s granndam. När T fyllde år satte hon upp en artig skylt i husets entré om att hon skulle ha fest den 24. Blev det för mycket oväsen var det bara att knacka på och säga till. Trots att kalaset blev en lugn familjehistoria knackade det på dörren en minut över tolv.

– Du skrev att du skulle ha fest den tjugofjärde februari, sa huspesten. Nu är det den tjugofemte, så jag kräver att gästerna genast går hem.

Jag och maken verkar utstråla något som får sysslolösa grannar att ge sig på oss. I vårt förra hem damp det ner ett kuvert innehållandes fimpar som ordföranden hade samlat upp på husets grusgång. Han menade att de tillhörde oss. Vi har även blivit väckta mitt i natten och fått klagomål på att vi spelar musik på för hög volym, trots att stereon var av och vi sov som stockar.

Vad gör man? Måste man tälta eller bo i ett skogtorp för att få vara en lycklig familj? Jag kanske ska kolla om gruppsexpar-et bor kvar. De må ha konstiga preferenser, men de har uppenbarligen andra intressen än att klaga på att man diskar för högt eller har stojande barn. Tyvärr tror jag inte att Östermalmslägenheten är en bra uppväxtmiljö för dottern.

3 märkliga grann­klagomål

Terri Herrera Eriksson