Överlevnadsguide för småbarnsföräldrar

Terri Eriksson: Så gör du när tremånadersruttnen anfaller

RELATIONER

Oktober 2002: Min dotter är tre månader och jag håller på att ruttna bort av tristess och trötthet. De första månadernas förälskelserus har lagt sig. Länge var Alba som en teve på hamburgerhaket – det gick inte att ta ögonen från henne. Eftersom hon var (och är) finast i världen blev hon naturligtvis föremål för vår totala uppmärksamhet. Titta, hon sover! Wow, hon tittar! Halleluja, hon gäspar! Kolla, hon ler!

Men nu har gästerna slutat strömma in och jag är plötsligt arg på maken som jobbar för mycket. Dottern kan bara sova i bärselen och jag längtar efter egen tid när ingen ligger klistrad mot min kropp. Jag försöker skriva, men får helt enkelt inte till det – Charlotte Perrelli, hur gör du? Jag drömmer om att gå på krogen, dricka öl och snacka strunt med vännerna. Faktum är att jag idealiserar kroglivet så hårt att jag helt glömmer bort att de flesta aftnar på stammisbaren är rätt mediokra. Till sist ringer jag K och kräver stödfika.

– Jag står inte ut, fika med mig innan jag stryper min man.

Vi möts på ett bisarrt kafé med leopardinredning.

– Har du drabbats av det stora tremånadersruttnet? undrar hon direkt.

Jag hade ingen aning om att det fanns ett. Men K hävdar att nästan alla mammor hamnar i den fasen när barnet är runt tre månader. Tröttheten börjar tära, ni har fått in en vardagsrytm och föräldralivet är inte längre nytt och spännande.

När jag blir stor och hittar ett sätt att köpa mig tid ska jag skriva en bok: ”Förälderns utveckling, månad för månad.”

Vi blir överösta av information om barnets första år. Vi vet att bebisen börjar jollra vid tre till sex månaders ålder. Vi kan lätt ta reda på när det är dags för smakportioner. Men vi vet väldigt lite om hur vi själva reagerar på föräldraskapet. Här är några smakprov från mitt kommande drömprojekt:

Första månaden: Ni byter alltid blöja tillsammans och jublar när bebisen har kissat. Om du lämnar rummet får du separationsångest och undrar om det kommer att skada ditt barns utveckling. Du ringer BVC och frågar. Ni bråkar om vem som ska gå och handla för båda vill vara hemma med den nyfödda. Lugn, det är normalt att vara helknäpp när man är nyförälskad.

10 månader: Du har gått dubbelvikt under flera veckor eftersom din bebis blir kolerisk om ni gör något annat än går runt i rummet. Tyvärr kan barnet inte gå själv, utan du måste hålla i barnets händer för att det ska funka. Ryggen värker. Ni bråkar om vem som ska gå och handla, för båda vill ”göra något kul för en gångs skull”.

12–18 månader: Ditt barn börjar på dagis. Efter en första tid av akut separationsångest inser du fördelarna med att kissa ifred och att äta lunch i lugn och ro. Du upplever också den stora glädjen i att samtala med vuxna. Nu slipper du ägna dagarna åt att diskutera vad kon och grisen säger.

24 månader: Barnet blir allt bättre på att leka själv. Du tar en sväng i hemmet och hittar en främmande människa i soffan. Ring inte omedelbart polisen utan prova att kommunicera. Det kan vara din bortglömda partner. Det är nu ni ska passa på att lära känna varandra igen. Lycka till!

3 saker du kan göra när tremånadersruttnen anfaller…

Terri Herrera Eriksson