Länge leve pappa - i dag ska vi firas!

Ronny Olovsson om fars dag

RELATIONER

Det var min allra, allra första Fars Dag. Jag blundade och låg extra länge i sängen. Så kom hon då äntligen, ettåriga Lovisa med paketet i högsta hugg ...

En slips? Tofflor? Helgdagsrock åt far? Det snurrar runt i mitt huvud, euforin över att mitt pappa-jag ska krönas med en rättmätig present gör att jag vaknar väldigt snabbt och är så där skönt leende, yrvaken och "ojojoj"-skrockande som bara en pappa på Fars Dag kan vara.

Kicki agerar stödhjul, ser till att jag har Lovisa sittande på magen med paketet, hon vill nog egentligen helst öppna det själv, men stödhjulet nekar henne det och ser till att jag får paketet.

- Ojojoj, säger jag igen och inser att jag måste träna in fler hållbara "nu-blev-jag-verkligen-överraskad"-repliker.

Men jag vet ändå att det är viktigt, det gäller att ta emot paket på rätt sätt, att vara en bra mottagare, det minns jag själv från min barndoms firningar ... det fanns en enorm förväntan på just reaktionen. På att det skulle just skrockas på rätt sätt, att det skulle bli bra, det är ju en del av traumat med att ge bort presenter.

Så jag skrockar.

Öppnar.

- Nämen, titta, vad roligt! Tack snälla! Kom mina älsklingar!!! Pusskalas!

Jag får ett presentkort, men inte på en slips, utan på en biokväll. Det är ingen dum present till en pappa som just jag, som älskar film, som knappt minns hur det var att gå på bio och som inget hellre vill än knapra popcorn och se en riktigt vräkig Hollywood-rulle. Det ska helst inledas med helikopterinflygning över Manhattan eller liknande. Jag pussar mina kära tjejer, både den stora och den lilla. Lovisa skrattar. Vi killar varandra allihopa. Hela familjen i en enda glad hög. Tänka sig, jag är verkligen pappa ...

Nu har det så gått ett år, nu är det dags igen för Fars Dag.

Jag har - ehum - fortfarande kvar mitt presentkort. Det har inte knaprats några popcorn. Det har inte kallats in någon barnvakt. Tji filmtajm.

Inte så att jag är bitter på Kicki. Eller sur på Lovisa.

Men det är ju så här. Alla snackar om hur viktigt det är att unna sig en barnfri kväll, en egen dag, en lattjo helg ... Alla pratar om det. Men, ärligt talat, hur många är vi som verkligen gör det?

Vi har vår farmor och mormor hundra mil norröver, vi måste rigga välmenande vänner ... Vi drar oss för det. Inte så att de är dåliga människor, inte alls. Men det känns som att vi besvärar. Du vet precis vad jag menar ...

Så. Plötsligt har det gått ett år.

Plötsligt är vi där igen.

Jag misstänker att jag ligger bra till för en rattmuff i år. Eller något annat, mer traditionellt.

Det kan kvitta.

Jag kommer i vart fall att ligga kvar där, extra länge. Och när de kommer farandes ska jag skrocka och flina mitt bredaste. Vara härligt jovialisk som pappor ska vara just denna dag.

Om inte annat, så vill jag visa min lilla goseklump att det är kul att ge bort saker. Många gånger nästan roligare än att få, faktiskt.

Nästan.

Vem vet, kanske får jag en dvd i år ...

Ronny Olofsson