Startsidan / Wendela / Familj

”Vem vinner dagishämtar-racet idag?”

De dyker upp varje dag mellan 15.45 och 17.30. Du ser dem småspringa fram på stadens gator, med blicken i fjärran och ett urskuldande leende på läpparna. De heter föräldrar och har dåligt samvete för att deras barn fortfarande är kvar på dagis.

 

Vem vinner dagishämtar-racet idag? Kanske vinner det föräldrapar på Hermanitas dagis som alltid hämtar barnen vid 12. Eller så är det föräldrarna på kollegans dagis. Där har flera föräldrapar anställt barnflickor som hämtar barnen vid två-tre. Sådan prestige har det blivit. Om du kan välja mellan att låta ditt barn få en billig form av barnomsorg (daghem, 840 spänn för deltid) hos utbildade pedagoger eller ha barnet i två former av omsorg (dagis och med en 18-åring som hoppade av gymnasiet) som kostar mer (840 kr + några tusenlappar extra i månaden) tycker i alla fall jag att det första alternativet låter mer attraktivt.

Men det kanske är för att vi begåvats med vettig personal och ett trevligt dagis. (Har inte ni det? Byt dagis istället för att anställa barnflickor.)

 

Hämta sent = dålig förälder. Alltså innebär ”hämta jättetidigt” att man är en superdupermamma och megafarsa. Resultatet av dagishämtarpaniken låter inte vänta på sig. Redan vid tvåsnåret dräller det in föräldrar som bestämt sig för att just deras Felicia/Oskar/Klara/Isak aldrig ska behöva uppleva att bli hämtade sist (ett öde värre än döden) och som därför pusslar och pusslar för att komma ifrån jobbet tidigt. Men vid två är ungarna inte redo att gå, utan vill leka mera – Snälla pappa, bara en stund till. Min generation skriver tragiska sjuttiotalsskildringar om att bli kvar sist på dagis. Min dotters generation kommer att författa snyftare om hur de aldrig fick leka färdigt, eftersom mamma och pappa av någon outgrundlig anledning kände sig dåliga om de kom till dagis först efter 15.

 

Själva hämtar vi vid fyra. Då brukar vår dotter vara bland de sista kvar, efter bara sju timmars barnomsorg. Jag har faktiskt inget dåligt samvete alls – hon ser ut att ha mysigt och plötsligt är dagis sådär underbart personaltätt som man önskar att det alltid borde vara, med två barn per vuxen. Däremot är jag helt fascinerad. Hur gör de andra för att hinna från dagis, till jobbet och tillbaka? Däremellan måste de väl arbeta också? Har jag missat något? Arbetar alla andra halvtid eller har de uppfunnit en teleportör utan att informera mig och min man? Fy på er i så fall!

Terri Herrera Eriksson
Senaste TV-klippen
Följ wendela
Om Aftonbladet