”Du lever i Tova, pappa”

Björn Solfors om de stora frågorna

RELATIONER

Jag hoppades på ett ord till.

Men du hade redan åkt.

Morgonen den 12 september 2003 satt jag kvar i den stora tystnaden intill sjuksängen.

Min pappa var död.

Du klev ombord på samma tåg som Johnny Cash (det anlände i Nashville några minuter senare) i en mörk Frank Sinatra-kostym och försvann utom synhåll. Nu låg kroppen skör och tung mot lakanet. Armarna som en gång burit mig, kramat mig, orkade inte längre.

Du var inte där.

Cancern hade tagit vad den kunde ta. Skövlat och bränt. Nu var ögonlocken slutna och ett mjukt leende låg över läpparna. Så vackert det var.

Även hjältar måste få vila.

Du fick en sommar , pappa.

De sa att du skulle gå redan i april. Men du vägrade. Nu är det hit, till den sista sommaren, jag så ofta återvänder. Du i rullstolen. Din trötta blick. Smärtorna. Men skrattet hade de ännu inte tagit.

Hur vi pratade då. Om en framtid som inte var ämnad för dig. Du sa att jag skulle fortsätta vara precis som jag är och aldrig någonsin ta kärleken för given. Jag lovade att försöka.

Nu minns jag de där långa eftermiddagarna i solen som ett kvarglömt fotografi och hur skulle vi ha kunnat veta? Vi tog en kopp till på altanen - Linda mådde illa och tackade nej - och kanske borde vi ha förstått. Att inuti henne fanns fortsättningen. Inuti henne fanns ett hopp som ännu inte gett sig till känna. Vårt barn.

Jag hann inte berätta. Du fick aldrig veta.

September kom snabbt med rosenkransar och orgelmusik och kvar fanns bara resterna av en sista sommar.

Ett liv rann bort.

Ett annat blev till.

Och nu står hon bara där.

I pepparkakedräkt framför julgranen och plockar glitter till sitt hår. Som om hon alltid stått där. Hon skrattar. Dansar. Verkar inte längre undra varför vi burit in ett träd i vardagsrummet och förnedrat det.

Ron Sexsmith sjunger "I see tomorrow in her eyes" och det är precis så det är. Jag ser framtiden där. Ett barns blick är det största beviset på att livet alltid, alltid går vidare.

Tova kom med ett liv så mycket större än mitt. Som en efterlängtad knockout.

Hon kom och ändrade skamlöst agendan; plötsligt fanns inte tid för några sorger. Nävarna var fulla av NU och det var bara att ta emot.

I hennes bokhylla står ett foto av dig. Du måste vara i Tovas ålder och ni är som kopior av varandra. Samma näsa. Samma tjocka kinder. Samma historia.

Det är en fin tanke. Hur ni aldrig har setts, men ändå finns i varandra. Hon älskar också att läsa, mysa i tv-soffan och frossa blodkorv med bacon. Jo, ni hade trivts ihop.

Jag gråter inte så ofta längre. Men julen kommer vacker och vemodig och tomrummet blir som störst igen.

Du fattas.

Och det är så det måste vara. Att sakna är att älska och när fyrverkerierna exploderar i det kalla decembermörkret står vi nog alla där till slut och saknar någon.

Men det är inget Tova tänker på.

Hon ritar ännu några streck på sin teckning. Sedan river hon sönder den, kastar strimlorna upp i luften och dansar lyckligt när de faller ner.

Du skulle se henne nu, pappa.

5 nyårslöften:

Björn Solfors