”Nu är jag en farsa bland många andra”

Rikard Wolff om sitt nya liv

1 av 7
RELATIONER

Han har längtat efter villkorslös kärlek i hela sitt liv.

Nu, vid 47 års ålder, har han funnit den. I en liten, alldeles ny människa.

För första gången berättar Rikard Wolff om livet som pappa.

Han väntar med ett glas öl när jag stiger in på kafé Piccolino i Kungsträdgården. Kostymprovningen på Stadsteatern gick smidigare än väntat och han utstrålar ickestress på ett oskådisaktigt sätt. Detta trots att han repeterar inför "En midsommarnattsdröm", samtidigt som han spelar "Sympati för djävulen" för utsålda hus och får nattsömnen störd av en minimänniska.

-Vilken snygg kappa du har, säger han generöst.

-Tack! svarar jag och lyckas kväva Janteimpulsen: "Reafynd från H&M".

Komplimangen är oväntad, men inte jätteförbluffande. Före intervjun har grannar på Ekerö, mamma i Jämtland och kolleger på Aftonbladet suckat avundsjukt: "Rikard Wolff? Han som är så sexig-mysig-duktig-trevlig".

Nu sitter jag mittemot den sexige-mysige-duktige-trevlige och undrar hur han kan vara lika poppis bland pensionärer på vischan som kultur-snobbar i storstan. Hur han kan ligga på Svensktoppen och spela Shakespeare på samma gång.

-Jag har aldrig försökt vara så märkvärdig, säger han enkelt. Jag är medveten om att mitt liv hade kunnat vara helt annorlunda. Jag tar ingenting för givet.

Att som medelålders "homosexuell outsider" välsignas med en dotter var till exempel långt ifrån självklart. Men han har längtat länge, pratat i tidningsintervjuer ("jag snackade lite FÖR mycket"), funderat på adoption och hade satt gränsen för faderskap vid 50 år.

Så i höstas var en familjeannons införd i Svenska Dagbladet: "Vårt kärleksbarn. En dotter. SöS 19 september 2005."

-Det första mötet med min dotter var överraskande lätt. Jag trodde att jag skulle vara livrädd för den där lilla varelsen, men jag kände bara: "Jaha, här är vi, nu har vi varandra för resten av livet", säger han och vaggar en osynlig baby.

-Det är så märkligt att livet går från noll till NÅGON.

Vad tänkte du när du fick veta att du skulle bli pappa?

-Jag kände mig som en tonåring, trots att jag är nästan femtio: "Va?!" (skratt)! Jag har alltid uppfattat mig som annorlunda, som en annan sort, men nu är jag en farsa bland alla andra med samma häpna förundran: "Oj, så det blev ett barn?". Det känns som om jag har erövrat en bit av den heterosexuelle mannens värld. Det är lite förbluffande, för det trodde jag aldrig skulle hända.

Hur tycker du att den heterosexuelle mannens värld är då?

-Inte så annorlunda än min och det är en positiv upptäckt. Jag är så trött på att vi drar upp gränser mellan straighta och bögar. Varför ska vi det? Jag identifierar mig ofta mer med mina straighta kompisar än med många bögar.

Du är aktuell i två föreställningar. Hur hinner du med en liten baby också?

-Jag jobbar kvällar så jag har hela dagarna fria för henne. Men jag kommer att ha en riktig pappaledighet också. Det är en helt ny familj vi lever i, den har ju inte funnits tidigare och vi får själva skapa ramarna för hur vi ska göra. Det tycker jag är äventyrligt och fantastiskt, säger han och tillägger:

-Vänner har varnat: "Gud, vad folk ska reta sig på att du som homosexuell gör så här", men jag har aldrig fått så mycket uppskattning. Främmande människor kommer fram och gratulerar: "Å, vad kul att du fått barn". Kanske tycker de att jag blivit normaliserad? Jag vet inte.

Rikard säger att hans längtan efter ett eget barn till stor del kommer ur ett behov att överbrygga det som var "tokigt och smärtsamt" när han själv växte upp. Han beskriver en barndom på galaxlångt avstånd från Astrid Lindgrens Bullerbykäcka miljöer. Familjen bodde de första åren i Gubbängen utanför Stockholm. Pappa Wolff var ingenjör vid Televerket, mamma motvillig hemmafru och minstingen Rikard ett djupt ängsligt barn som led av stark dödsångest.

-Min bild av döden kunde manifesteras i nästan vad som helst, att mamma inte skulle komma hem, att det skulle bli krig, att jag skulle bli överkörd eller sjuk...

Oron var så stark att hans föräldrar till slut bad om professionell hjälp för att få bukt med sin krånglige, ångestfyllde och stundtals våldsamme son. Han minns en ögonblicksbild från 1964: Han är sex år och sitter i vardagsrummet tillsammans med sina föräldrar, sin bror och två barnpsykologer.

Kränkande? Tvärtom.

-Jag gillade att folk gjorde saker för min skull, till och med att två främmande tanter kom hem till oss för att jag var så besvärlig (skratt)! Visst, det var skönt att bli av med problemen, men den här uppställningen var näst bäst.

Rikard fick hjälp via barn- och ungdomspsyk på Ericastiftelsen i Stockholm. I lekterapin fick han förlora sig i fri lek med sand, stora papper och pennor.

-Det var jättebra för mig. Jag slapp det här ängsliga draget som genomsyrade min familj: "Du förstör väl inte dina kläder?".

Varifrån kom ängsligheten?

-Jag tror att båda mina föräldrar var oroliga, fast pappa var bättre på att dölja det.

Ändå var det fadern som hade störst anledning att vara otrygg. Han kom från en judisk familj och levde hela tiden med det gamla tyskhotet, som för honom var mycket realistiskt. Rikards farmors familj förintades i Auschwitz.

-Men pappa projicerade ingen skräck, så vitt jag minns. Mamma var rädd för nästan allting: sjukdomar, olyckor och elände. Varifrån hennes skräck kom, det vet jag inte. Kanske berodde den på att min storebror var svårt sjuk som spädbarn. Som nyfödd hamnade han på sjukhus och låg inne i ett halvår. När jag föddes hade hon bara den erfarenheten: barn är hotade till livet från första stund.

Han blir tyst. Så fortsätter han:

-Jag anar att mamma hade svårt att glädjas åt situationen som hemmafru med två små" På den tiden kunde inte en kvinna säga: "För att jag ska kunna älska mina barn, måste jag få arbeta". Pappa var lugn, hade störst närvarokänsla, men hade man tvingat honom att vara hemma hade det säkert varit ett helvete. Jag kommer inte ihåg all frånvaro, jag minns ju bara att han kom hem.

Det klassiska alltså, pappa kommer hem och är den stora hjälten?

-Ja, pappa är presenter, pappa leker, pappa är kul, mamma är trött och sliten och jag förstår henne. I det ögonblick man inte har lust att vara med sina barn, slutar man upp att vara närvarande.

Hur är din relation med mamma i dag?

-Väldigt bra. Mamma är inte ett dugg bitter, hon säger alltid: "Jag har haft ett underbart liv". Punkt slut. Det är stor kärlek i det. Visst, det var knepigt ett tag, men vi tog oss ur det där och morsan fick ändå 20 år i yrkeslivet.

Är din mamma fortfarande rädd?

-Nej, hon är en väldigt cool 83-åring. Pappa gick bort 1992 och då var det som att hon ömsade skinn helt och hållet, som om hon la ner kampen mot skräcken. Hon hade mist sitt livs kärlek - inget kunde bli värre.

Rikards egen rädsla försvann också tack vare en kris. Som 14-åring kraschade han ordentligt, hamnade i en djup depression. På grund av faderns jobb hade familjen flyttat till Karlstad när Rikard var tio år.

-Jag saknade leken på Ericastiftelsen, farsan mådde dåligt, familjen var i gungning och jag var jätteorolig. Till slut skrev jag till sjukhuset och sa att jag behövde hjälp.

Vad stod i brevet?

-Att jag trodde jag skulle dö och: "Skicka ingen ambulans, skriv ett brev utan avsändare och säg vart jag ska ta vägen".

Rikard fick en läkartid och kunde beskriva sin skräck för en vuxen som inte var en av hans föräldrar.

-Jag kom till insikt om att bara jag har ansvar för mitt liv. Okej det är bra att ha föräldrar, men de kan inte bära mig.

Hur är det med ångesten i dag?

-Jag är fortfarande ganska ängslig - men glad. På den andra sidan om den stora skräcken ligger en enorm lycka. En dag kan jag tycka att allt är KOLSVART, nästa att allt är UNDERBART.

Vilken sorts pappa vill du vara?

-Min egen pappa var den som lärde mig måla, lyssna på musik, tycka om vackra saker och hade en genuin känsla för alla människors lika värden. Han är en bra förebild.

Hur ser din oro ut för din dotter?

-Min värsta mardröm är att min dotter ska bli tyst. Det var det som hände med mig när vi kom till Karlstad, jag slutade prata med mamma och pappa. Inget barn vill göra sina föräldrar ledsna och när jag märkte hur sorgsna de var för att jag sa att jag inte mådde bra, då bestämde jag att må bra inför dem.

Vad vill du skydda henne från?

-Dumheter. Kändisskapet, till exempel, är knöligt. Min dotter ska inte vara offentlig varken till namn eller bild förrän hon själv väljer det. Själv tycker jag att det är kul att bli igenkänd, så länge det inte stör min familj eller kärlekspartner, då blir det provocerande.

Jaså? Så du har en relation?

-Om detta talar jag inte, säger Rikard Wolff och tittar stint ner i bordet.

Och egentligen är just det ämnet inte så viktigt. Inte nu, inte i dag. Hans första kärlek är lillflickan.

-Jag har levt i 30 år med en flytande hej-och-hå-kalender, nu måste jag ta hänsyn till mitt barn i allt jag gör. "For once in my life I have someone who needs me"", säger Rikard Wolff och citerar Judy Garland med ett brett, stolt leende.

-Det är storartat att vara så behövd, att få sopa rent allt gammalt och börja om.

Han avslutar med ett annat citat, av husgurun, Edith Piaf:

-Det finns alltid hopp. Är det riktigt jävligt kan det inte bli värre. Är det bra så kan man hoppas att det fortsätter att vara bra.

Och så ler han sitt bredaste farsaleende.

Rikard Wolff

Favoriter

Så är Rikard som...

Erika Scott