Inget nytt under dagissolen

Terri Herrera Eriksson letar ny förskola

RELATIONER

Here we go again. Efter en välbehövlig flytt är vi återigen i leta dagis-träsket. Eftersom maken tog hand om förra omgångens alla dagisvisningar när Alba skulle börja på dagis är det tyvärr inte mer än rättvist att jag ska ta hand om dagisspaningarna den här gången. Uppdraget ligger någonstans på gränsen mellan tortyr och humorupplevelser.

Det är lika roligt varje gång man stöter på en förskolehemsida eller personal som säger att ”på den här förskolan sätter vi barnets skapande i centrum” eller ”vi jobbar med språket och lyssnar på barnen”. Ord som ”genus”, ”lyssna” och ”skapande” har blivit lika obligatoriskt för att sälja in dagis som det är för Fröken Sverige-kandidaterna att säga att de gillar barn, djur och natur.

2000-talets föräldrar måste vara tidernas mest lurade puckon.

När vi var små tog man det dagis man fick tilldelat. Nu springer jag och kompisen runt på besök hos alla förskolor i förorten och pepprar personalen med frågor om matlagning, vila, personaltäthet, vikarier, deras profilering, målsättningar, personalomsättning och utflykter. Kompisen antecknar och sen sätter vi oss ner och jämför resultaten (vaddå högpresterande nervomorsor?). Nu kommer vi till det riktigt roliga: när vi väl, efter mycket överläggningar och grubblerier, har valt förskola finns det inga garantier att våra döttrar ska få plats där. Stadsdelsförvaltningen kan knappt garantera något alls. Alla dessa alternativ och visningar på förmiddagar (jag törs inte räkna efter hur mycket arbetstid jag missar) för något som i slutänden inte ger särskilt mycket valmöjlighet alls. Till sist får man ändå en dagisplats tilldelad, precis som på 70-talet.

Vad är egentligen nytt?

När vi var små tyckte föräldrarna att föräldraförsäkringen var ogenerös (6 månader). Man kände att barnet inte var moget för dagis så tidigt och tyckte att barngrupperna var för stora och personaltätheten för låg (de var ungefär 24 personal på tre barn - ändå råkade de faktiskt tappa bort min brorsa).

Idag tycker föräldrarna att föräldraförsäkringen är ogenerös (480 dagar). Man känner att barnet inte är moget för dagis så tidigt och tycker att barngrupperna är för stora och personaltätheten för låg (typ 3 pedagoger på 18 barn).

1873 kom en brittisk rapport om att arbetarkvinnorna olämpligt nog lämnade sina barn hos tonårsflickor eller tog med barnen till fabriken medan de jobbade. Författarna konstaterade att problemet inte kunde skyllas på samhället, utan på mammorna själva – kvinnor borde inte arbeta.

Hösten 2005 hade vi dagisdebatt och käbblade om huruvida dagens mammor är egoister eftersom de lämnar bort sina barn för att jobba.

Inget är nytt under solen i barnomsorgsvärlden. Förutom ”barnets skapande i centrum”.