”Vår dotter är inget misstag”

Irma föddes med Downs syndrom – här berättar mamman om sorgen och glädjen

RELATIONER

När lilla Irma fick diagnosen Downs syndrom rasade allt för familjen Dareberg.

Men snart tog ändå glädjen över.

– Det här är ingen tragedi. Vår lilla Irma är inget misstag. Vi är glada för henne precis som hon är.

Foto: Martin Lindeborg

Sex månader gammal ligger lilla Irma på golvet och vänder sig. Gång på gång.

Livet är härligt. Och ännu härligare är det när ett nytt ansikte är på besök.

– Hon är alltid nöjd när vi har gäster. Det tycker hon är jätteroligt, säger mamma Malin Dareberg.

Berättade för alla

Att Irma har Downs syndrom är ett faktum, men inget som överskuggar den hon är, en glad liten tjej.

– I början berättade jag för alla att hon har Downs syndrom. Till och med när jag gick ensam och handlade kläder, förklarade jag för expediten att min dotter som skulle ha kläderna har Downs syndrom. Men nu berättar jag det aldrig längre. Det är inte något medvetet val. Det har bara blivit så.

– För mig är hon Irma. Att hon har Downs känns sekundärt, säger mamma Malin.

Hade inte gjort abort

Något fostervattensprov gjorde Malin och maken Lasse aldrig. Mer för att de inte kunde föreställa sig att något skulle gå fel, än som ett etiskt ställningstagande.

Men det hade inte spelat någon roll. De hade ändå aldrig gjort abort.

– Nej, det hade jag aldrig kunnat försvara inför mig själv. Det strider mot allt jag tror på. Jag tycker verkligen i djupet av min själ att Irma är lika mycket värd som andra människor.

Hon tystnar lite. Och tänker efter.

– Kanske är det för att jag är så övertygad om det som det ändå gick ganska snabbt för mig att ta Irma till mig. Och komma över den första chocken.

Direkt efter födseln lade Malin märke till att Irma var ovanligt lugn. Hon noterade det – men utan att vara orolig.

– Jag hade också, precis när hon var nyfödd, i telefonen beskrivit henne som en liten kines. Jag såg ju att ögonen var sneda, men så ser å andra sidan många i min släkt ut.

Blodprov

Men efter tre dagar åkte familjen Dareberg in till BB för att ta ett pku-prov på Irma. Det var då som läkaren sade att de även ville ta ett blodprov – för att avgöra om hon hade Downs syndrom eller inte.

– Jag kände direkt att ”så är det”. Då föll det på plats att så lugn som Irma var brukar inte spädbarn vara.

En fruktansvärd tid

En vecka senare fick de beskedet. Irma hade Downs syndrom. En fruktansvärd tid följde.

– Vi var chockade, förtvivlade, förvirrade och rädda.

Men hela tiden fanns de där för varandra, som stöd. I nöden prövas kärleken – och i Malin och Lasses fall bestod den provet. Och den växte sig ännu starkare.

– Mycket var det nog tack vare att vi var helt öppna mot varandra. Inga känslor var förbjudna. Vi kunde säga att vi inte ville ha henne, att vi ville ha ett annat barn. Att det kändes som om livet var slut.

Glädjen tog över

Men sedan – i takt med att de lärde känna Irma – försvann de svarta känslorna allteftersom. I stället tog glädjen och tacksamheten över deras lilla barn över.

Och kanske var det storasyster Freja som tvingade fram Malin och Lasses verkliga vändpunkt.

En av de här nattsvarta, tunga dagarna skulle familjen nämligen åka till Ikea för att köpa skötbord till Irma.

– Lasse och jag satt där i framsätet som två vålnader. Jag minns hur Lasse sade att det här hade kunnat vara så underbart att åka iväg med sina båda barn till Ikea, men nu kändes allt bara hemskt.

Då började storasyster Freja fnittra och skratta i baksätet. Malin och Lasse undrade vad som var så roligt. Då sjöng hon för full hals:

”Jag har blivit storasyster, jag har blivit storasyster.”

Hon var perfekt

Rösten bryts när Malin berättar. Irma, som jollrar i knät, får sig en extra innerlig kram.

Dagen på Ikea blev positiv.

Frejas oförställda lycka fick Malin och Lasse att se saker för vad de faktiskt var.

Att familjen hade fått ett barn till. Att de hade fått Irma.

Och att hon var perfekt precis som hon var.

Tre råd från Irmas mamma Malin

Läs mer

Sofia Wadensjö Karén