"Den största kärleken är den som tär, oroar och lurar"

RELATIONER

Jag rusar nerför trapporna med mitt döende barn i famnen.

In i taxins öppna gap.

- Till barnakuten! Snabbt!

Det är mörkt. Vi säger inget. Jag ser ner på Tovas stängda ögon och mitt hjärta vrider sig. Om hon bara hade skrikit, slagits, protesterat. Men hon är tyst. Fruktansvärt tyst.

Sedan spyr hon igen. Men hon bryr sig inte. Är hon ens vid medvetande? I smyg känner jag efter pulsen.

Sjukhusfasaden uppenbaras med en tvärnit. Vi springer in.

- Hon kräks! Hela tiden. Nästan avsvimmad. Det började klockan sju.

En vit dam bakom en vit disk tittar på sin vita klocka. 21.03.

- Mmm. Sen sju i morse alltså ...?

- Va? Nej! Sen klockan sju i kväll så klart! Fjorton spyor säkert.

Damen tittar lojt upp över sina vita läsglasögon och låter blicken fara fram över min dotter. Så har kärringen mage att le. Ett vitt leende.

- Mmm. Det är ingen som helst fara, förstår ni.

Maginfluensa. Undvik bara att ge henne vätska.

Jag skjuter tillbaka. I panik.

- Men barn torkar ut blixtsnabbt! BARN TORKAR UT BLIXTSNABBT! Skotten missar.

- Nej då, inte alls. Det är ingen fara. Allt är helt normalt.

Normalt. Sa hon "normalt"?

Med ett klick kopplar den överhettade beskyddarhjärnan ner. Tack gode gud. Allt. Är. Normalt.

Undvik vätskan bara. Så sa hon. Gulp.

Jag tänker på de litervis med kräkmedel jag tvingat i min dotter under kvällen - vatten och välling - och som hon svarat med att skjuta rakt upp i taket likt en fontän från Helvetet.

Hur skulle jag kunna veta det? Jag har aldrig varit förälder förut.

Skamsna återvänder vi hemåt. Samma taxichaufför. Han ler vänligt i backspegeln: jo, han har sett sorten förut. Vi som åker till akuten med dödssjuka barn - och återvänder med nån jävla Svensson-bacill.

Insikten faller ner som en ridå.

Att bli förälder är att förlora förståndet: "Normalt" blir vackert. Man kan inte längre se sorgsna barn i tv utan att bryta ihop. Och ja; nojorna sitter för evigt fast i hjärtat som oresonliga trädkramare.

Barn ska bara fungera. Normalt. Men hur i hela friden fungerar de då?

Alla vi nybörjare undrar. Du och jag undrar. Till och med Britney Spears undrar. För ni hörde väl? Fem månader gamla sonen Sean Preston var illröd i ansiktet. Mamma Britney fick panik och förde sin döende son akut till sjukhus. Där konstaterades att den lille parveln var " bajsnödig.

Jaha. Inte konstigt att han var så röd i ansiktet.

En tidning hånskrattade med rubriken: "Poops, he did it again." Men du, Britney. Jag skrattar inte. Jag förstår precis. Jag har också suttit i den där avhuggna tystnaden i taxin, bakfull på adrenalin och inåtvända tårar. Lycklig och lurad.

Men det är så det är.

Den största kärleken är just den som tär, oroar, lurar. Den som aldrig släpper. Den som gör ont. Den som är så stor att man inte vet var man ska göra av den.

Det är den - den mest vidunderliga kärleken av dem alla - som tar våra kräk- och bajsnödiga barn till akuten då och då.

Det är egentligen rätt vackert.

Och helt normalt.

5 fantastiska låtar om föräldraskap:

Björn Solfors