”Klart att Tim ska få ett syskon”

Sofia Rågenklint om sonen och kärleken till Patrik Isaksson

RELATIONER

Hon var bara 25 när hon fick diagnosen livmoderhalscancer.

Och hon har både skilt sig från och blivit ihop igen med artisten Patrik Isaksson.

Men nu har Sofia Rågenklint lagt de turbulenta åren bakom sig.

Största utmaningen i dag är charmtrollet Tim, 1.

Foto: Jan Danielsson

Trivs du med att vara mamma?

– Ja, och jag tycker det är helt fantastiskt att vi kan vara hemma med våra barn så länge i Sverige. Men jag skulle inte kunna vara helt mammaledig just nu. Jag trivs bäst med att kombinera jobb och barn. Jag och Patrik är lyckligt lottade att ha så fria jobb med en bra blandning av intensivare och lugnare perioder. Han skriver och gör musik hemma i huset och jag jobbar två–tre gånger i veckan.

Vem gör vad hemma hos er?

– När jag var hemma med Tim på heltid de första åtta månaderna stod jag för den mesta av markservicen. Nu sköter jag tvätten, men städningen och matlagningen delar vi på.

Är det viktigt med ordning och reda i hemmet?

– Ja, faktiskt. Jag vill ha det rent och snyggt. När man har ett barn som tar sig runt överallt vill man inte ha dammtussar i vartenda hörn. Men högar av leksaker på golvet gör mig ingenting och stryktvätten struntar jag i.

Du har opererats för livmoderhalscancer två gånger. Hur mår du nu?

– Åh, bara bra! Jag har alltid känt mig helt frisk, även när jag hade cancer, om än inte direkt efter operationerna. Man kan gå länge med cancer utan att känna något alls. Som tur var nådde den inte längre än till första stadiet i mitt fall. Nu går jag på kontroller var tredje månad. Och jag tjatar alltid på mina tjejkompisar om att de måste ta cellprov varje år, det var så min cancer upptäcktes.

Var du rädd för att dö?

– Ja, det är klart. Att gå in på nätet och läsa att en av tre kvinnor dör av livmoderhalscancer! Men som sagt, min typ av cancer har inte nått det stadiet gudskelov. Jag hade blivit ännu mer förkrossad om det hänt mig i dag. Döden känns mer skrämmande när man har ett litet liv att ta hand om. I november var jag på en arbetsresa till Thailand i två och en halv vecka. Tim var hemma med Patrik. Innan jag åkte skrev jag ett brev till Tim där jag berättade om mig själv, mina bra och dåliga sidor – ifall att något skulle hända mig när jag var borta.

Hur kändes det att resa bort från Tim när han var åtta månader?

– Det var ett ganska lätt beslut. Jag hade länge drömt om att få göra en dokumentär om gatuhundar och nu fick jag chansen. Jag var absolut inte orolig för om Patrik skulle klara av att vara ensampappa. Däremot var jag rädd för att Tim inte skulle känna igen mig när jag kom hem. När de kom och mötte mig på flygplatsen och Tim genast sträckte upp armarna mot mig började jag storgråta. Min telefonräkning blev 4000 kronor – men det var det värt.

Efter tre år som äkta makar separerade du och Patrik, började umgås igen och blev ihop. Hur gick det till?

– När väl skilsmässan gått igenom insåg vi att vi saknade varandra. Vi levde åtskilda i kanske ett halvår, sedan började vi umgås som vänner. Så ledde det ena till det andra. Vi hade fortfarande starka känslor för varandra och bestämde oss för att försöka igen. Vi ville båda lika mycket.

Kunde ni inte bara tagit en paus?

– Nja, dels trodde vi inte då att det fanns något mer mellan oss att bygga vidare på, dels ville vi gå fullt ut för att ta reda på om det kanske bara var formaliteterna som höll oss samman. För oss var det toppen med ett avslut, vårt förhållande behövde den distansen.

Var Tim planerad?

– Absolut, och det gick väldigt snabbt!

Vill du ha fler barn?

– Ja, att Tim ska få ett syskon känns självklart. Två barn verkar lagom, samhället är uppbyggt för en familj på fyra. Men jag vet inte när det är dags och om man har turen att få fler.

Nneka Amu