"Näsan sitter pytt-i-pannan”

Ronny Olovsson om barnets logik

RELATIONER
Foto: Kalle Assbring

Lovisas lilla 2,5 år gamla hjärna är en märklig tingest.

Laddad med glosor har den nu börjat processa den info den har och dra egna slutsatser.

Somliga hisnande i sin snillrika konstruktion.

Somliga komiska i sin drastiska logik.

Hon kan fundera kring vardagliga ting och plötsligt utbrista:

- Näsan sitter pytt-i-pannan!

Nära, men ändå inte. På något vis genialt i sin sammansättning. Dråpligt? Absolut!

Hon är numera minst sagt fascinerad av min arbetsplats, Aftonbladet. Vi åkte förbi för två veckor sedan och jag hade verkligen inte tänkt på det, att hon såklart skulle reagera så, förrän hon skrek rakt ut:

- Titta pappa! En jättestor boll!

Globen.

Självklart skulle jag också gått bananer om jag hade sett en så sjukt stor boll när jag var 2,5 år. Jag hade också skrikit. Pekat.

Efter att vi hade kommit hem, ja, rent av någon dag senare hörde jag henne berätta:

- Pappa Ronny har en jättestor boll på sitt jobb.

Ytterligare några dagar senare hette det:

- Jag har också en boll på mitt jobb. Och godis.

Numera pratar hon nästan dagligen om sitt jobb. Riktigt var hon jobbar är svårt att reda ut, hon hukar sig och pekar ut genom verandadörren. Det verkar vara inåt skogen till.

- Man kan springa dit, men fort, säger hon upplysningsvis.

- För annars kommer kanske räven.

Hon bearbetar också andra saker. Ibland sånt som är jobbigt. Hon minns fortfarande förra sommarens mest traumatiska ögonblick.

Vi hade sprungit på stranden. Hon hade ramlat. Ont i armen och in till akuten, det blev röntgen och gråta.

Hon kan fortfarande återge hur det var:

- Jag blev rädd. Det var läskigt, säger hon.

Nu senast var det traditionen som vi kallar "vinterkräket". Kaskadspyorna, ni vet. Som kommer lika troget som tomten varje vinter.

Pang blev hon sjuk. Kräktes lite här, lite där. Där hon stod, där hon låg. Lite som kobingo, fast vi hade inte ritat upp några rutor med nummer i. Vi hann helt enkelt inte.

Men, och nu kommer det intressanta, i år så satte kräkandet igång Lovisas huvudknopp. Vi förstod det inte först då hon förvånat konstaterade:

- Men mamma, jag har inte ätit svamp.

Mamma bara höll med henne och förstod inte varför hon sa just detta, mitt i kräket.

Tog det mest för ett infall, en slump. Men så var det inte. Ty i barnboken "Bartoldy" av Pia Thaulov från 1996 kan man mycket riktigt se en familjs hund kräkas på en picknick efter att - just det - ha mumsat i sig flugsvamp.

Lovisas logik, kräks gör man när man äter svamp, punkt.

Fascinerande.

Inte lika fascinerande var det att vingla upp i kalsongerna i morse och gäspande gå nerför trappan. Från soffan hörde jag genast Lovisas barskaste lilla stämma:

- Men pappa, det är kallt. Du måste klä dig.

Ska hon börja skälla ut mig nu också!? tänkte jag. Då kom hennes väl avvägda slutkläm:

- SÄRP DIG!

Ronny Olovsson