"Det blir väl till att fortsätta glo på Pippi i all evinnerlighet."

Terri Herrera Eriksson frågar sig var hjältinnorna håller hus

RELATIONER

Vi har just skaffat Ice Age på DVD.

- Var är Ellie? undrar min dotter när filmen är slut.

Ellie är den kvinnliga mammuten i Ice Age 2.

- De har inte lärt känna Ellie än, säger jag.

- Jag tyckte den här filmen var tråkig, slår Alba fast.

Hon brukar tycka det när det inte finns en enda tjejroll i en hel långfilm. Fast nu är jag småaktig. Det finns ju förstås en mamma som drunknar i början. Och vimlar det inte förbi en luden sak med kvinnoröst någonstans i mitten?

Jag föreställer mig hur det gick till när filmen gjordes. Ett gäng män (som på något sätt aldrig upphört att vara finniga datanördar) skriver manus, illustrerar, fixar och trixar. När allt är klart är manusförfattaren Michael ändå inte riktigt nöjd.

- Jag känner på mig att vi har glömt något, tjatar han.

- Äh, spänn av grabben, hojtar Chris och Christopher (regissör respektive producent). Vad skulle det vara? Filmen har ju allt!

Just det. Utom representanter för halva jordens befolkning. Fast det har nog filmteamet aldrig märkt. Eller så gjorde de det till sist och pliktskrev in Ellies roll i Ice Age 2. Då blir det i alla fall en tjej bland de tio största rollerna. Det låter väl som en rimlig rollfördelning?

Tyvärr handlar det inte bara om Ice Age. Det handlar om de flesta barnfilmer på marknaden. För var é brudarna i Loranga, Masarin och Dartanjang, Bamse, Madagaskar, Valiant, Bilar, Happy Feet och så vidare? Vissa saknar helt kvinnliga karaktärer. Andra har några lämpliga tjej-alibin. Som till exempel en mamma, fröken eller en söt tjej som huvudpersonen blir kär i. Men sällan eller aldrig finns det en brud i någon av de intressanta rollerna. I så fall blir filmen genast klassad som ”tjejfilm”, eller ”girlpowerfilm”. Varför har i så fall ingen marknadsfört ”Ice age” som ”manpowerfilm”?

Tjejer förväntas tycka att det är superspännande att följa killars öden och äventyr på film, däremot var det ett megagnäll när Disney lanserade Mulan på 90-talet. Jag hörde flera frukta att det kunde bli för tråkigt för den manliga delen av publiken att titta på en hjältetjej (om det var så tråkigt kunde gossebarnen säkert fästa ögonen på de 10000 manliga soldater som spelade alla andra roller i filmen).

Själv är jag i alla fall jävligt trött på att försöka svara på min dotters frågor om var tjejerna är. Matas hon med film på film avskalad från kvinnliga karaktärer kommer hon till sist att lära sig att tjejer inte räknas, knappt finns. Det är grabbarna som får åka på äventyr, rädda planeten, slåss, vara roliga, och steppa sig fram genom livet.

Det blir väl till att fortsätta glo på Pippi i all evinnerlighet. En kollega tipsade om Barbiefilmer. Där är det i alla fall brudarna som står för handling, räddar prinsen och ror hem hela kungariket - och en och annan svanboa. Det är något ruttet med världen när Barbie plötsligt känns som det bästa alternativet.

Terri sätter plus:

Det är så fascinerande när man ändrar texten i barnböcker efter tidsandan. Till exempel har saften numera bytts ut mot ett glas vatten i ”God natt, Alfons Åberg” (saft på kvällen är INTE bra för 2000-talets ungar). Ur Barbapapabok: "Ordning och smäll på stjärten är det enda som hjälper, trodde de. Men det trodde inte Barbapapa". Finstilt på botten av sidan: "De visste inte att det är förbjudet att slå barn enligt §5 och 6, kapitel 3 i Brottsbalken i Svea Rikes Lag".

Terri Herrera Eriksson