”Det hade varit bättre om mamma inte fött mig"

Lisbeth, 44, växte upp med en utvecklingsstörd förälder

I dag lever Lisbeth Pipping ett tryggt familjeliv med maken Olof och barnen Jonna, 9, och Jakob, 14.
Foto: Mia Carlsson
I dag lever Lisbeth Pipping ett tryggt familjeliv med maken Olof och barnen Jonna, 9, och Jakob, 14.
RELATIONER

Lisbeth fick vara mamma åt sin egen mamma redan vid sex års ålder.

Hon var ständigt rädd.

– Det är ett under att vi inte dog, säger Lisbeth Pipping, dotter till en utvecklingsstörd förälder.

När respiratorkurvan på Lisbeth Pippings mammas sjukhusskärm visade ett horisontellt pipande streck, döden, drog dottern en lättnadens suck.

– Först då kände jag att jag kunde bryta med henne på allvar. När mamma dog var det som om en tyngd lyfte från mina axlar.

Lisbeth vågar prata om det som är tabu för så många – att faktiskt vara glad över att slippa sin mor.

– Det hade varit bättre om mamma inte hade fött oss tre syskon. Alla har rätt att bli föräldrar men skyddsnätet måste bli bättre om föräldraskapet inte fungerar.

Pappan var alkoholist

Lisbeths mamma hade en lindrig utvecklingsstörning. Lägg till en pappa som var alkoholist och som försvann ur familjens liv när Lisbeth bara var sex år, och resultatet blev tre små barn som levde i ett helvete i Göteborgsförorten. Storasyster Lisbeth tog det största ansvaret, både för syskonen och hemmet, men fick ändå ofta stryk om hon inte gjorde exakt som mamman sagt.

Samtidigt blev Lisbeth svårt mobbad i skolan. Smeknamnet ”Lösset” följde den smutsiga lilla flickan ända upp i högstadiet.

– Mamma bara grät när jag försökte berätta för henne att jag var mobbad och det slutade med att jag fick trösta henne. Någon annan gång kunde hon bli arg och säga: ”Det är ditt eget fel, skaffa ordentliga kompisar”.

Omvärlden valde att blunda. Kyrkan – den som familjen var engagerad i – såg, men gjorde ingenting. Socialsekreteraren konstaterade att Lisbeths mamma var i nivå med en sexåring – men lät barnen bo kvar. De ville inte se när flickorna blev utnyttjade av de ”snälla farbröder” som mamma bjöd hem för att de ville vara ”barnvakter” gratis.

Ingen ville se att barnen stundtals svälte eller att de inte blev sedda.

– När jag fick halsfluss vågade jag inte hosta eftersom mamma blev arg om jag förde oväsen. Ingen lärde oss barn att vi faktiskt fick ha ont. Om jag slog mig berättade mamma bara om sina egna sår. Det har gett mig en hög smärttröskel, i våras bröt jag armen, men kände det inte ens, säger Lisbeth.

Men trots att hennes liv var en svart grop som verkade omöjlig att ta sig upp ur tänkte hon aldrig på att rymma hemifrån eller på den yttersta vägen – självmord.

– Jag tog mitt ansvar. Jag åkte med mina två småsystrar till söndagsskolan inne i centrala Göteborg, vi åkte spårvagn genom hela stan när jag bara var sju år. Att vi klarade det, det förstår jag fortfarande inte i dag.

Först när Lisbeth var 19 år tog hon ett fast grepp om sitt eget liv. Hennes terapeut sa de förlösande orden: ”Du behöver inte älska dina föräldrar”.

– Det var en befrielse att höra.

Men Lisbeths mamma vägrade att lyssna. Hon sa: ”Du ljuger, jag har aldrig varit dum mot dig”. Därför skrev Lisbeth ett brev där hon öste ur sig alla sina mörka känslor och förbjöd mamman att ta kontakt. Hon fick aldrig något svar.

– Antingen valde jag att leva vidare eller så skulle jag ha dött tillsammans med mamma.

Lever tryggt villaliv

Lisbeth valde att leva. I dag lever hon ett tryggt villaliv med make, två barn och valp och är en flitigt anlitad föredragshållare. Hon tog åter kontakt med båda sina föräldrar när hon fick egna barn. Pappan var en nedsupen man och är iÌ´1;dag död, men barnen fick en liten bit av mormor att minnas.

– Barnen vet att deras mormor var utvecklingsstörd, de förstår mer än vi tror. Man ska alltid berätta sådant för dem. För mina barn hade mormor alltid haft en barnhjärna.

I dag är det snart tio år sedan Lisbeths mamma dog.

– Det kom inga tårar då och det har det fortfarande inte gjort. Och det är ju också en sorg, att jag inte sörjer min döda mamma.

På frågan om hon har blivit starkare av det hon har upplevt kommer svaret snabbt.

– Jag är ett maskrosbarn som har överlevt men jag skulle inte vilja leva om mitt liv. Det har slutat bra för mig, men det är många barn det inte går lika bra för. Genom att berätta det här kan jag göra mycket, många tror att de är ensamma om att ha en utvecklingsstörd förälder. En del fastnar i sin svarta barndom, men jag har valt att inte må dåligt. Jag har förlåtit mamma. Det har varit svårt, men det är en bra bit på vägen.

Lisbeths råd till utsatta barn

Caroline Engvall (hemma@aftonbladet.se)