Vivekas son dog i magen

”Jag blir glad av att prata om lilla Elton”

1 av 2 | Foto: Henrik Brunnsgård
besöker ofta graven. ”Jag har ett behov av att prata om Elton, likaväl som om mina levande barn”, säger Viveka Sturesson.
RELATIONER

Viveka saknar sonen Elton varje dag.

Men hon har slutat älta.

— Det finns ingen mening med att små barn dör, men när det nu har hänt får man acceptera det.

På morgonen den 12 december år 2001 vaknar höggravida Viveka Sturesson i Varberg upp med värkar och bestämmer sig för att åka in på en koll. Eftersom maken Janne jobbar i Norge tar hon själv bilen till sjukhuset. Väl där får hon en chock. Barnmorskan hittar inga hjärtljud och två läkare konstaterar med ultraljud att barnet är dött. Men förlossningen kommer igång ändå och då finns Janne på plats.

– Jag hade läst att det var bäst, fysiskt och psykiskt, att föda fram sitt döda barn så jag ville det. Jag kände en viss skräck för hur han skulle se ut, men Elton var inte skadad alls, säger Viveka.

Hon minns att det känts ovanligt lugnt i magen dagarna innan och att hon hade tänkt ringa förlossningen. Men det blev aldrig av. Det har hon ältat många gånger.

– Men när det gått några år lär man sig att det tar för mycket energi att skylla på sig själv.

Elton begravs tre dagar före julafton till tonerna av Elton Johns ”Candle in the wind”. De avstår obduktion, eftersom läkarna kunnat konstatera att moderkakan varit full av blodproppar.

– Vi vet att han dog av dem, men inte varför de uppstått. Det räckte för oss.

”Kände mig onormal”

Viveka finner tröst i chatgrupper och mejlinglistor, maken går ner i garaget och bankar.

– Jag kände mig så fruktansvärt onormal och ville se hur andra i samma situation reagerade. Vår dotter Enya var väldigt arg på mig för att jag var så konstig. Hennes behov av mat och stimulans hjälpte oss att stå på benen.

Det har gått fyra och ett halv år sedan Elton dog, men sorgen finns där fortfarande. Eller saknaden, som Viveka hellre kallar det.

– Jag miste inte bara ett barn, utan en hel framtid. Och en del av mig själv. Man blir aldrig densamma igen. Men jag är trots allt närmre mig själv i dag än jag var innan.

Reagerade olika

Omgivningen reagerade olika. Där fanns de som inte vågade säga något alls. Andra menade att det ju hade varit ännu värre om Elton levt ett tag. Själv skulle Viveka gett vad som helst för ett kort på en levande Elton.

– Ett tag efter Eltons död mötte jag en jobbkompis som frågade hur mycket han vägt och om han var lik mig. Det betydde jätte­mycket för mig.

För Viveka var det självklart att skaffa barn igen, medan maken tyckte att det var vansinnigt att utsätta sig för risken. Men Viveka stod på sig och idag är de stolta föräldrar till småkillarna, Noel, 3, och Ozzy, 1 1/2 och så storasyster Enya, 8, förstås.

Anhörig? Var beredd att lyssna

Maja dog tre månader gammal i plötslig späd­barnsdöd. Elton slutade andas i mammas mage strax före födseln. Aftonbladet har träffat två familjer som lyckats gå vidare i livet ­— trots den svåra förlusten.

Nneka Amu