Annas man var rädd

- då klippte moromor navelsträngen

RELATIONER

När Anna Siekas, 24, födde sin son Elvin var det hennes mamma som klippte navelsträngen.

– Min kille var rädd, och man ska inte tvinga någon att vara med på en förlossning.

Anna Siekas med mamma Eva och lille Elvin, i dag 1,5 år. Eva blev Annas stöd under den utdragna förlossningen.
Foto: David Bergström
Anna Siekas med mamma Eva och lille Elvin, i dag 1,5 år. Eva blev Annas stöd under den utdragna förlossningen.

När de blev med barn hade Anna och Elvins pappa Sam känt varandra länge. Hon visste att han inte tålde att se blod. Ändå blev hon först arg och ledsen när han inte trodde att han skulle klara att vara med på förlossningen.

– Min första reaktion var ”Jag då? Jag måste ju vara med!” Sedan tänkte jag efter: det betyder inte att en pappa inte älskar sitt barn eller att han är en svikare. Hur skulle han kunna vara ett bra stöd för mig om han själv är rädd?

Anna funderade på vem som i stället kunde hjälpa henne bäst genom förlossningen. Valet föll på hennes egen mamma.

”Kändes rätt”

– Hon har alltid stöttat mig och hon har dessutom varit sjuksköterska. Det kändes helt rätt att fråga henne.

Efter lite tvekan sa mamman Eva Hugg, 53, ja.

– Först blev jag tagen på sängen – och rädd. Jag hade svårt att tänka mig att se min dotter ha så ont. Men sedan växte det fram: klart att jag ska vara med, vilken förmån!

Förlossningen blev en utdragen historia, där Anna behövde allt stöd hon kunde få. När Anna var som mest förtvivlad var det mamma som höll henne i handen och uppmuntrade henne. Eva blev hennes språkrör och trygghet.

– Det funkade jättebra. Jag hade förberett mig mentalt i flera månader och försökte att inte tänka på hur ont hon hade, säger Eva.

Väntade i korridoren

Hur var det att se sitt barnbarn födas?

– Jaa...jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. När de sa: Nu mormor, nu kommer huvudet, det är en känsla jag inte kan beskriva. Det var verkligen speciellt att få vara med.

Det var också Eva som klippte navelsträngen. Pappan kom sedan snabbt in efter att ha väntat i korridoren och med jämna mellanrum varit inne hos Anna och kramat och uppmuntrat henne.

De tre är nöjda med lösningen.

– Alla blivande mammor borde fråga pappan vad han känner inför förlossningen. Kommer han att klara att vara ett stöd, eller finns någon annan som kan vara med i stället? Det är för sent att tänka på det när man väl är på sjukhuset, säger Anna.

Det enda hon tycker är trist är att omgivningen ibland reagerat negativt.

– Det verkar som om alla män måste vilja vara med nu för tiden. Men de kan vara rädda, precis som mammorna – det måste man respektera.

Cecilia Gustavsson