"Bara 40 procent överlever, sa hjärnkirurgen"

Helena Utter om vad som hände med hennes familj när helvetet brakade loss

RELATIONER
Helena Utter, 36, är journalist på aftonbladet.se och bor i Stockholm, med Henrik, 40, Erik, 6, och Olivia, 2.
Helena Utter, 36, är journalist på aftonbladet.se och bor i Stockholm, med Henrik, 40, Erik, 6, och Olivia, 2.

Med barn nummer två skulle livet bli så där som det ska; blöjbyten, fiskpinnar, galonbyxor och å-vad-skitjobbigt-men-vi-kommer- minnas-detta-som-den-bästa-tiden- i-våra-liv. Vårt världsproblem skulle vara sömnbrist och kanske syskonsvartsjuka. Men hela tiden skulle vi vara milt leende och superlyckliga.

Och när Lillan kom till jorden, var allt så lovande. Nu var vi fyra; jag och barnafadern och fyra och ett halvt-åringen och den rosiga bebisen. Och vi var alldeles amerikanskt lyckliga.

I sex veckor.

Sedan: En kvävande junidag, samtidigt som jag forslade fyra och ett halvt-åringen och den rosiga bebisen hemåt från parken, forslades barnafadern från sin arbetsplats med ambulans till Karolinska sjukhuset.

Och två veckor senare: En kirurg visar bilder. En labyrintisk massa och två ögonglober som ser ut att vara vilt uppspärrade. Det är barnafaderns hjärna.

– Bara fyrtio procent överlever. Tyvärr, meddelar hjärnkirurgen och skickar ut oss i en helvetiskt vacker sommardag.

Det var så livet blev i stället: Blöjbyten, fiskpinnar, galonbyxor – och en elakartad hjärntumör.

Spädbarnstiden går fort. Med andra barnet rusar tiden förbi. Säger dom som vet.

För mig virvlade den förbi medan jag ammade i neurokirurgens väntrum eller tassade fram med barnvagn genom Radiumhemmets korridorer. Sjuksköterskorna tittade på rosiga bebisen, la huvudena på sned och sa med ledsna ögon:

– Å, så liten...

Hemma lekte fyra och ett halvt-åringen djursjukhus. Tigrar, lejon och pingviner behövde opereras i huvudet. Alla fick bandage (hushållspapper), alla låg på uppvakningssal (en skokartong) – och alla blev friska och fick komma hem till djurparken.

När jag borstade tänderna på honom en kväll kom det plötsligt:

– Jag är rädd att pappa ska dö.

Jag ville utbrista: Jag är också rädd, så förtvivlat rädd så jag egentligen inte vågar stiga upp ur sängen på morgonen och jag vågar inte se dig i ögonen, för då skulle du se att jag inte alls är en stor stark mamma utan bara en livrädd liten människa.

Men det sa jag inte. Är det nån gång som the show must go on så är det nu. Jag strök honom över håret och sa att den där dåliga saken i huvudet, den är ju borta nu.

På nätterna lyssnade jag på andetag. Inte så mycket den rosiga bebisens som barnafaderns. När jag ändå var i farten smög jag in och kollade att fyra och ett halvt-åringens bröstkorg också hävde och sänkte sig.

Hela tiden drömde jag bara om ett vanligt jävla liv med vaxduk på bordet och en vanlig man som gärna kunde få gå mig på nerverna ibland. Bara han kunde gå över huvud taget.

Och så en dag, något år senare, kom han hem från jobbet, cyklande, precis som i det förra livet. Vinkade till oss i köksfönstret. Ingen vaxduk på bordet, men där var han ju; min vanliga fast alldeles ovanliga man.

Nu har den rosiga bebisen fyllt två och susar nedför backarna på sin Bobbycar. Fyra och ett halvt-åringen är en skolpojke som drömmer om fler Pokémon-kort och om att uppfinna en städrobot åt sina föräldrar. Och barnafadern liknar allt mer sitt gamla vanliga jag. Fast vid tinningen skymtar ett djupt ärr.

Och den där skitjobbiga men ändå bästa tiden i våra liv, den kanske vi har framför oss. Den kanske börjar snart.

Kanske i dag.

Fem sätt att härda ut:

Helena Utter