"Att skaffa barn är en extreme makeover, fast åt fel håll".

Terri Herrera Eriksson om föräldraskapets negativa sidor

RELATIONER

Vad det är skönt att ha bebis 2.0. Alltså att leva i en uppgraderad version av förra spädbarnstiden.

Redan för fyra år sen, när min dotter var nyfödd, grälades det färdigt om arbetsfördelningen hemma. Nu blir vi inte heller slagna till marken av insikten att ett nyfött barn behöver otroligt mycket uppmärksamhet och omsorg. Nu vet vi att allt blir softare med tiden. Jag behöver inte springa på fest bara för att bevisa att jag – trots föräldraskapet - är samma gamla roliga Terri. (Alla vet redan att jag är aptrist, det finns inget att bevisa.)

När kollegan gick på mammaledighet barn nummer två var det med avskedsorden ”Det ska nog gå bra, för jag har inga illusioner.” Det låter hemskt deppigt, fast jag förstår precis vad hon menar. Med ett andra barn vet man ungefär vad man har att vänta och man kan parera de värsta krascherna. De rosa drömmarna om en mjuk bebis som bara sover har försvunnit för länge sen till förmån för en mer verklighetstrogen bild av föräldraskap. Verkligheten kan nog bäst sammanfattas i mitt vardagsmantra: ”Titta, vad underbar han är ändå, den jobbiga jäveln!”

Kompisen B, nybliven morsa, skickade ett milslångt mejl på temat ”Vad hände?” i förrgår. Här är en kort sammanfattning:

”Tråkiga samtalsämnen. Hemma hos oss har vi alltid haft livliga diskussioner om allt från Lukasjenko till priset på (vanlig) mjölk. Nu kommer jag på mig själv med att ösa detaljer om amning, sovtider och bajsblöjor över min sambo så fort han kommer hem från jobbet - ända tills jag blir iskall av rösten inombords som skriker "jag skulle ju inte bli sån här".

Begränsade intressen. Vi reste till obskyra diktaturer, seglade i Stockholms skärgård och åt på restauranger från alla världens hörn. Numera ryms min värld inom en radie på en kilometer - till den gyllene triangeln BVC, Apoteket och affären Babyplanet där ointresserad personal säljer dyra saker.

Fult utseende. Bekväm frisyr, bekväma skor och för att inte tala om det -bekväma underkläder. Att skaffa barn är en Extreme Makeover, fast åt fel håll.

Obefintlig jämlikhet. Oj var vi pratade. Oj vad vi var överens: Vårt redan jämställda förhållande skulle givetvis fortsätta att vara jämställt, och bara det faktum att män faktiskt inte kan amma fick oss att sätta stopp för just den punkten. Men precis allt annat skulle vi dela på. Sedan kom barnet - och de avgrundsdjupa könsklyftorna. Det spelar liksom ingen roll med all vacker teori när det i praktiken är så att den som ammar och är föräldraledig först samtidigt är den som får örnkoll på var nappar, blöjpaket och rena handdukar håller hus. När bäbisen sov sist och när han förmodligen kommer vilja äta igen. Butikernas öppettider hjälper till att bygga könsmurar eftersom bara den som inte jobbar har möjlighet att köpa bäbiskläder, madrasskydd och resten av arsenalen prylar som ständigt tycks behövas i den nya vardagen. Hej du glada 50-tal, här kommer jag!”

Jag ömsom skrattar och ömsom fylls av sympati. Alla måste nog gå igenom någon form av ”Vad hände?-fas” när man just har blivit förälder. Den enda trösten är att det faktiskt går över. Förvånande snart finns det ingen amning att rapportera om, besöken på dyra barnbutiker har ebbat ut och skorna är lika obekväma som förr. I bästa fall – med lite tur och en massa jobb - är man lika jämlik som tidigare. Fast jag behöll både Eccosandalerna och de bekväma underkläderna –varför byta tillbaka? Det finns bara en sak som jag absolut inte kommer att hänfalla åt: vindtygsjacka och praktisk frisyr (något kort, uppklippt och hemskt). Då har föräldraskapet gått på tok för långt.

Läs mer:

Terri Herrera Eriksson (anna.swantesson@aftonbladet.se)