Alla våra barn har varit planerade

Härligt kaos med tio barn i familjen

1 av 3 | Foto: Tomas Magnusson
Hela familjen Jönsson: Hilda 23, Elias 8, Joel 11, Mimmi 16, Isak 10, Christer 45, Annie 17, Julia 14, Anna-Karin 42, Klara 19 och på knä Lukas 4 och Jakob 6.
RELATIONER

När Anna-Karin var liten ville hon ha barn – många barn.

Så träffade hon Christer. Och redan första kvällen bestämde de sig för att skaffa minst fem barn.

Men de slutade inte där. I dag är de en härligt livfull tiobarnsfamilj.

Att det är enkelt och lätt att ha så många barn, det förnekar Anna-Karin bestämt.

Varje morgon och varje kväll är det kaos. Visst försöker de packa gympapåsar och ryggsäckar dagen innan, men ibland så orkar de bara inte. Alla barnen får förstås ta mycket eget ansvar, vilket inte Anna-Karin tror är någon nackdel.

–?När jag hämtade mina barn på gympan så hade de klätt på sig själva och packat sina väskor, samtidigt som andra barn knappt var påklädda eftersom de väntade på att deras föräldrar skulle göra det åt dem, så jag tror att det är bra för dem, säger hon.

Anna-Karin och Christer, som bor i småländska Skillingaryd, träffades genom gemensamma kompisar. Egentligen var Anna-Karin intresserad av Christers kompis men insåg snabbt att det var Christer som var mannen i hennes liv. Enligt henne är han en sådan man man gifter sig med. Varm, snäll, lugn och rolig.

– Jag var bara 15 år och Christer var 18, men vi bestämde redan första kvällen att vi skulle ha minst fem barn, och så bestämde vi att vi skulle åka utomlands ihop, berättar Anna-Karin.

Sagt och gjort, året därpå åkte de till Kanarieöarna och när de ändå var där så köpte de sina förlovningsringar. Men de förlovade sig inte.

Inte än.

Gick av bara farten

Först ett år senare gjorde de slag i saken. De flyttade ihop och satt bland flyttkartongerna och bytte ringar. Sedan gick det undan. Det var sista året på gymnasiet för Anna-Karin, hon tog studenten, klarade körkortet, köpte radhus ihop med Christer och upptäckte att hon var gravid med första barnet.

– Ja, det var många som undrade om det verkligen var planerat. Men det var det verkligen. Det är inte många som tror det, men alla våra barn har varit planerade, säger Anna-Karin.

Så kom Hilda, nummer ett i en skara som skulle utökas nästan vartannat år. Men till skillnad från de andra barnen fick hon vara ensam med sina föräldrar i nästan tre år innan Albin kom.

–?Ja, vi hann ju bli bortskämda med Hilda. Hon var utan blöjor och så framåt och duktig när Albin kom, så då bestämde jag mig för att det skulle vara tätt mellan barnen, säger Anna-Karin.

Men två år senare kom hela deras värld att vändas upp och ner. Albin fick tarmvred, hans tarm gick av och inom loppet av ett par dagar var han död. Han hade knappt varit sjuk en dag i sitt korta liv och nu var han borta.

–?Det var en underbar liten kille, verkligen superhärlig och även om jag får tjugo barn till så fattas han mig för alltid, säger Anna-Karin.

Hela livet vände och hon beskriver det som att allting var ett töcken. Men hon och Christer klamrade sig fast vid varandra och 10 månader senare föddes Klara. I Anna-Karins värld var det en pojke. Hon kunde bara se en pojke framför sig, så det tog flera dagar innan hon kunde ta dottern till sig och acceptera henne som hon var.

– Det var mitt sätt att sörja. Det kanske verkar konstigt men motsatsen till död är liv och suget efter fler barn bara växte. Christer idrottade extremt mycket under den här perioden – det var hans sätt att sörja. Vi har alla olika sätt, säger Anna-Karin.

Tre flickor på fyra år

Efter dottern Klara så rullade det på i rask takt. Inom loppet av fyra år fick de tre flickor till, först Annie, Mimmi och sedan Julia. Kort därefter kom Joel och då var det många som trodde att nu skulle de inte ha fler, eftersom de fått en pojke. Men så var det inte och det pratades om dem.

–?Ja, folk kan vara så elaka. De verkar som om de har ont av att vi har många barn. En man sa att det var ju tur att vi kunde göra fler eftersom pojken dog. Hur kan man säga så? säger Anna-Karin upprört.

Hon pratar också om att man hela tiden har ögonen på sig. Hon känner en enorm press på sig att barnen alltid ska uppföra sig och att de ska vara hela, rena och snygga. Större press än andra.

– Men jag har aldrig förstått de som säger att de just fått sitt andra och sista barn. Hur kan de veta det?

Ja, inte var det slut med barn bara för att Joel kommit och nu så rasade det in pojkar: Isak, Elias, Jakob och minstingen Lukas. Nu var de tolv i familjen. Varje dag går det minst tre tvättmaskiner och Anna-Karin bakar eget bröd för att hålla ner kostnaderna.

Flyttat väggar i huset

–?Ja, man skulle haft en egen ko så mycket mjölk som det går åt, skrattar hon.

Så länge de ”bara” var sju barn i familjen bodde de i ett normalstort hus. Sedan köpte de en stor villa med plats för alla.

– Jag tror Christer har flyttat varenda vägg i det här huset för att alla ska få plats. Nu har de två största flyttat ut, men alla de andra stora barnen har eget rum. Det är bara de minsta som delar, säger Anna-Karin.

De senaste åren har varit kämpiga för Anna-Karin och Christer. Christer har haft problem med hjärtat och fått göra stora operationer och Anna-Karin har haft en stroke och dessutom fått barn under den här tiden.

– Det känns lite orättvist. Vi dricker inte, röker inte och Christer idrottar. Så finns det de som super hela livet och de får inga hjärtinfarkter, säger Anna-Karin.

Men nu är det lugnare. Båda två mår, efter omständigheterna, bra och kan blicka framåt igen. Men nu blir det inga fler barn utan nästa mål är att åka till Turkiet i sommar med de flesta av barnen. Så nu sparas det. De har tidigare varit utomlands, något man kanske inte tror att man har råd med, med så många barn, men det går om man vill. Ett par gånger har de haft med sig barnen, en annan gång – på Anna-Karins 40-årsdag – åkte de ensamma till samma hotell på Kanarieöarna som de var på innan de förlovade sig.

–?Och vi hade så roligt, Christer och jag. Vi kunde skämta och skratta med varandra. Första morgonen sov vi till elva och fick panik för att ingen väckt oss, säger Anna-Karin och ler vid minnet.

Jessika Devert