På parkeringen, i rondellen, på grannens toalett...

Läsarna egna berättelser om ovanliga förlossningar

RELATIONER

Min sambo födde vår dotter i bilen på väg till Karolinska i Solna, det var i juni år 2000. Frida föddes med segerhuva som det kallas ner i ett par träningsbyxor.

Detta hände mellan Sollentuna och kista avfarten, och vid Järvakrog ringer sambon själv till BB och talar om nyheten. Själv låg jag i ca 180km med bilen i lätt panik, men gav min sambo order om att kolla andning och hålla Frida mot bröstet så hon inte blir kall.

Väl framme på BB stod det 6st sköterskor med en säng utanför, dom jublade och gav applåder. Först fick jag klippa navelsträng och sedan blev det skura baksäte.

En fantastisk upplevelse i både lycka o skräck samtidigt, och alla mår toppen även idag.

/Stefan Lindroth

Klockan var kvart över ett på natten när jag vaknade av att det molade lite i magen. Inte värre än att jag försökte somna om. Det gick förstås inte och klockan två gick jag upp och åt lite fil.

Hann inte vara uppe så länge förrän jag sa till sambon att vi nog borde ringa hans mamma och åka in till BB. Det var fortfarande 10 min mellan värkarna med de var mer intensiva nu. Tjugo minuter senare kom barnvakten och vi satte oss i bilen.

Vid det här laget hade jag rejält ont men vattnet hade fortfarande inte gått, så jag trodde inte det var så nära ännu. Full gas mot BB alltså, men när vi kommit halvvägs ville jag inte sitta upp mer, så jag bad sambon stanna bilen.

Någon minut senare började krystvärkarna- och de var intensiva! "Nu måste du stanna - och ring ambulansen!". På en parkeringsplats krystar jag ut en liten liten pojke medans sambon försöker få SOS att fatta vart vi är.

Ca kvart i två föds Waldor. Han har alla fosterhinnor kvar på kroppen och ligger som i en påse! Min sambo sliter ut barnet ur hinnorna och jag vänder honom uppochner för att "få liv" i honom. Ett litet ynkligt pip gav han ifrån sig innan vi hoppar in i bilen. På med värmen, på med dunjackan, fram med bröstet, vänta 15 låånga minuter på ambulansen..

/Marie Johansson

Min mamma fick min äldsta bror i toaletten på BB. Det var hennes första barn och när det började trycka på så trodde hon att hon behövde gå på toa o "bajsa". Mamma bad att få ett bäcken, men "syster" sa att hon gott kunde gå på toa, för än var det inte dags att få något barn.

Men mamma sa att hon kände huvudet ,"prat", sa "syster" och mamma gick ut på toa, krystade ordentligt och PLUMS, när hon titta ner i toastolen stack det upp ett par små ben.

Hon drog upp min bror ur toa och ringde på klockan. Då blev det bråttom. Mamma fick GÅ in till förlossningsrummet och mellan hennes ben hängde navelsträngen och därbakom gick en barnmorska med min bror, som fortfarande hade navelsträngen kvar.

Som tur var så fick han inga men efter den chockartade starten i livet. Inte min mamma heller för hon skaffade tre barn till, men ingen av oss syskon föddes så dramatiskt.

/Lisbeth

Det kanske inte är så ovanligt att föda i bilen. Men min andra sons huvud tittade ut mitt i nordanbyrondellen i Västerås. Så min sambo kan lägga till barnmorska på sin meritlista.

Vi åkte upp till förlossningen men blev hemskickade... Vi sa att första pojken med kom väldigt snabbt, så att de inte skickar hem oss med risk att föda i bilen sa vi och skrattade.

Det gick inte ens en timma innan lilla Tristan föddes i bilen.

Vi kom var med i VLT ( Västerås lokaltidning ). Men visst skulle man vilja ge Västeråsförlossing en liten känga... iaf tanten som skickade hem oss :-)

/Sanna

Jag födde mitt 2:a barn (jag har 3 idag) hemma i vardagsrummet. Det var inte planerat. Hon kom av bara farten.

Vi hade ringt till mormor för att hon skulle komma och passa storasyster medan vi var på KK. Jag sa att det var ganska brådskande.

Men både läkarbil och ambulans hann före mormor. Och som sagt, bebisen hann före allihopa.

Det kändes väldigt overkligt under en lång tid.

/Susanne Lindberg

Min son föddes den 27 juni 2004 på våra grannars toalettgolv. Vi satt ute och fika i trädgården när min hustru stack ut huvudet genom fönstret och sade att det var dags.

Jag och grannfrun sprang in så jag fick förlösa min son och grannfrun var i kontakt med ambulansen under tiden.

Eftersom detta var vårt andra barn visste jag att man skulle kolla så att inte navelsträngen var runt halsen. Otroligt att man hade en sådan sinnesnärvaro att man kollade detta och tog bort den runt halsen.

En kul historia idag men när det väl skedde så var man inte så kaxig.

/Jonas Larsson

Jag födde min dotter sittande på passagerarplats fram i en taxi, med 15 mil kvar till sjukhuset. Det gick så fort så hon som körde han inte stanna, och som tur var hade jag byxor av stretchkvalitet:-).

Vi fick tag på en semesterledig barnmorska som klippte navelsträngen. Hon följde sedan med i taxin, men då jag satt kvar i framsätet, fick min man ligga på båren för att hon skulle få plats...

Ambulansen mötte upp med helikopter, och jag kan lova att det blev muntert när helikopterkillarna fick se min man liggande på båren med barnmorskan bredvid, medan jag och min dotter satt framme hos chauffören!

Den sista sträckan fram till förlossningen åkte vi ambulans. När jag kom in på förlossningen var efterbörden kvar, så man kan säga att det var en lång förlossning, men inte i tid utan mil.

Detta är länge sedan, min dotter fyller 13 år den 21 juli.

/Maritha Norkvist

Vi bodde då i Lysekil och väntade andra barnet. Jag hade frågat om det skulle gå för fort eller så, och vad man skulle göra då, men det löser sig sa barnmorskan om det blir så och så blev det.

För när vi åkte fick vi vänta på färjan GullMaj över Gullmarsfjorden i Bohuslän. När vi började åka med färjan började det bli oroligt bak i bilen. Och precis när vi la till och vi alldeles strax skulle åka av så var det dags.

Jag var tvungen att förlösa Joakim på Gullmarsfärjan GullMaj i baksätet på bilen.

Det gick bra, men sen gick det undan till Uddevalla, och väl när vi kom fram så fick man erbjudande om sommarjobb som Barnmorska på BB.

Idag bor vi i värmland och har ett barn till som vi hann in med.

/Conny Molin

Alvin föddes vid vägkanten 400 meter hemifrån i Rydal. Värkarna började 02.25 och killen föddes 03.35....

Pappan fick förlösa sin son o ambulansen kom 5min senare.. :-D

/Vivi

Min fru födde vår dotter Ellen i framsätet i vår bil ca 4 km ifrån ”Akis” strax efter kl 05:00, fanns igen som kunde kolla klockan.

Frun väckte mig ca 03:40 och sa:

– Få inte panik nu Johan, men vattnet har gått.

– Jaha, sa jag (pucko, men ursäktats av att jag sov så där härligt djupt då hjärnan inte fattar någonting, jag sov ville bara sova vidare). Ge mig 20 min.

– OK, sa hon. 20 min senare stog hon i dörröppningen till vårt sovrum och stönade fram:

– Jag vill nog åka nu, det börjar kännas konstigt.

Efter ytterligare 20 min, ca 04:20, rullande vi iväg mot Uppsala ifrån Bålsta.

Strax efter att vi lämnat Bålsta började min fru stöna mer och mer. Efter 19 km började hon ”slita sönder inredningen” i bilen. Hon ville krampaktigt hålla min hand, men det ville inte jag eftersom det var spårigt och blött och risk för vattenplaning. När vi nästan var framme i Uppsala så sa min fru:

– Du förstår att jag har krystvärkar ( Hon ville inte säga nåt tidigare för att inte oroa mig, har hon berättat efteråt).

– Jaha, svarade jag, utan att förstå innebörden. Vi rullade på mot Uppsala och innan infarten började min fru plötsligt få panik.

– DEN ÄR PÅ VÄG UT!!!! Hon stoppar ned handen i för att känna efter.

Nu började jag bli riktigt oroligt, va fan gör jag nu då, ring SOS. När jag äntligen kommer fram kan jag knappt tala utan gråter fram att min fru är på väg att föda i bilen. De beordrar mig att köra åt sidan och invänta ambulans.

Efter en stund så kopplar SOS över mig till en barnmorska. Vi börjar prata när frun min plötsligt börjar slita av sig byxorna, jag hjälper tafatt till och ser då plötsligt en liten svart kalufs titta fram. Helvete, tänkte jag och ställde mig raklång upp för att spejade efter ambulansen, varför kommer den inte!!!??

Jag vädjar till barnmorskan att få köra vidare eftersom vi nästan är framme, efter viss tveksamhet säger hon OK. Jag kör sakta framåt och kommer fram till området då jag ser ambulansen komma. Stannar bilen, springer ut och viftar med armar, springer runt bilen, öppnar dörren där min fru sitter samtidigt som jag pratar med barnmorskan. Frun skriker, jag vänder mig bort föra att höra bättre. Tittar tillbaks och där ligger ett litet knyte i framsätet.

Frun och jag tar handukar och torkar och sveper in bäbisen. Barnmorskan vill höra skrik ifrån bäbisen och efter några sekunder så kommer det. Just då kommer ambulansen fram. Jag flyttar mig åt sidan och lämnar över till dem.

Jag brister ut i min värsta gråtattack i hela mitt liv, varar i ca 5 sek, det är väl spänningarna som släpper nu. Det blir liksom på liv och död och då har man inte tid att svimma eller dylikt, alla andra tankar måste bort. När det är över och man känner sig trygg så släpper allt bara fast det är några sekunder.

Jag åker i ambulansen medan en ambulansman kör vår bil med min fru och bäbis till Akis där 5 personer kommer ut och tar emot oss.

Jag blev erbjuden att få prata med psykolog angående födseln i bilen, men avböjde av den anledning att de i grund och botten var en postivt upplevelse, jag fick ju se ett liv se dagens ljus. Det märkliga var att ingen frågade min fru hur hon tog det.

/Johan

Jag fick mitt första barn -92, hon föddes hemma i badkaret. Jag ringer förlossningen när jag ”tycker” att det är ca 5min mellan värkarna. Personalen på förlossningen tycker att jag ska ta ett bad för att det kommer att ta tid (jag har bara varit vaken i ca 2 1/2t med värkar/har även haft förvärkar veckan innan).

Min stackars sambo har bara varit vaken 30min och jag hinner inte tappa upp vattnet i badkaret innan kryst värkarna börjar = panik är ordet. Sambon ringer ambulans som inte hinner fram, jag står på knä i badkaret livrädd att barnet ska slå i badkaret.

Huvudet kommer ut och värkarna bara slutar, allt är bara tyst, jag trycker på själv och sambon tar emot och äntligen kommer det barnskrik. Amulans kommer och navelsträng klipps. Moderkakan hamnar på golvet mellan badrummet och ambulansbåren.

Mitt andra barn fick jag -95 på förlossningen, jag var väldigt rädd för att inte hinna in så där åkte vi in tidigt för att vara på den säkra sidan. Värkar hade jag i 6 timmar totalt så det gick också fort.

Mitt tredje barn fick jag -01 i bilen, lite förvärkar veckan innan (lite gnolande inget märkvärdigt). Vaknar upp på natten och vattnet har gått, vilket var helt nytt för mig. Känner inga värkar, ringer förlossningen och dom vill att jag kommer på en gång. Iväg med dom stora barnen, släpper av dom på vägen. Vi åker mot Gävle, värkarna har kommit igång innan vi satte oss i bilen (eller jag halvligger), när vi närmar oss stan kommer krystvärkar och åter paniken. Tankarna far iväg, jag har 2 helt friska barn, kan det gå vägen ännu en gång, navelsträngen osv.

Lirkar ner byxorna så gott det går - min sambo kör som en tok - brevbärare hyttar med näven åt honom, han glömmer att växla och kör enbart på en växel genom stan (renoverade bilens växellåda sedan).

Ca 2 min från sjukhuset kommer huvudet ut - allt är tyst jag når inte ner kan inte göra något - vi har ringt förlossningen så när vi kommer fram kör vi direkt in i ambulansgaraget. Där sliter räddningspersonal upp dörren och drar fram en liten kille som andas och börjar skrika. Moderkakan hamnade i bilen denna gång. He, så bilen den fick saneras.

/Helena