Min synd är att jag skriker på barnen

RELATIONER
Fotbollsfrun Malin Wollin är krönikör i Aftonbladet och på wendela.se.
Foto: Johanna Reeder
Fotbollsfrun Malin Wollin är krönikör i Aftonbladet och på wendela.se.

Jag föraktar mammor som röker när de är gravida. Föraktar.

Personligen anser jag att barn och cigaretter är värre än barn och lavetter.

En lavett som flyger genom luften när klockan är sex en tisdagkväll, mamma har inte ätit på åtta timmar, svetten rinner, allt är för mycket, hur hamnade jag här? Barnen skriker. En lavett som landar på kinden. En lavett som är ångrad redan innan den träffar. En lavett som en trött och ledsen mamma aldrig glömmer.

Jag har aldrig slagit mina barn men jag förstår den mamman.

Då är cigaretter värre. Att medvetet göra sitt ofödda barn illa dag ut och dag in. Att veta att man riskerar sitt barns hälsa och ändå fortsätta. Att föra en cigarett till munnen, tända, dra in ett djupt bloss och veta att det finns en ny människa där inne som inte kan värja sig, som inte kan komma undan.

Jag förstår mannen som skäller ut Ulrika, jag applåderar honom. Själv har jag aldrig vågat, har inte velat ställa till med en scen, det blir ju så rysligt pinsamt. Jag har nöjt mig med att stå en bit ifrån och kasta långa fördömande blickar med kisande ögon. Jag tror inte att något av mina offer har slutat röka till följd av denna kraftfulla signal.

Min egen föräldrasynd är att jag skriker på barnen. En förälder ska vara den vuxna. Den som pallar för trycker, behåller lugnet och reder ut biffen.

Jag gör inte det. Jag blir ett barn, jag har det efter min far.

Jag vill helst bara lägga mig på golvet och sparka precis som barnen och ibland gör jag det. Jag har smällt i dörrar, till och med svurit på engelska.

När fyraåringen klockan 22:21 hade kommit upp från sängen femton gånger och jag med skrikande bebis på bröstvårtan, ropande sexåring i loftsäng och Joachim på bortamatch ledde henne tillbaka till sängen, där hon började hoppa så att ribborna knakade, kunde jag inte hålla tillbaka.

”Alltså vad är detta för BULLSHIT.”

”HAHAHA, bullshit.”

Sedan bad jag till gudarna att hon inte ska säga bullshit på dagis.

Men att freaka ur är något jag ägnar mig åt bakom vår kedjehusdörr. Ingen kan se, höra eller lägga sig i.

Att stå och röka med gravidmage ska inte passera obemärkt. Det ska komma fram medelålders män och ifrågasätta. Alla barn är allas barn. Om en mamma slår sitt barn i ansiktet i mataffären ska vi lägga oss i, avbryta.

Varför skulle inte samma sak gälla bebisar i magar?