”Barn förnedras i Nanny-program”

Rädda Barnen kritiska till nytt lydnadsideal

RELATIONER

”Barn är inga cirkusdjur som ska tränas med piskan och moroten till önskvärt beteende.”

Det skriver Rädda Barnens ordförande och handläggare i en debattartikel.

– Det största sveket mot barnen vore att inte göra något alls, svarar nannyn Anne-Lie Arrefelt.

Sedan 2000-talet har antalet polisanmälningar av misshandel av barn mellan 0 och 6 år ökat kraftigt. Detta trots att det nästa år är 30 år sedan Sverige införde ett förbud mot barnaga.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten skriver Inger Ashing och Cecilia Modig, ordförande respektive handläggare på Rädda Barnen, att det behövs en konvention för barns rättigheter.

Kritiska mot Nannyjouren

Ashing och Modig tar upp SVT:s program ”Dokument inifrån” som nyligen handlade om hur synen på barns rättigheter har förändrats det senaste decenniet.

Enligt Rädda Barnen har ett auktoritärt och odemokratiskt synsätt på barn fått fäste i den svenska politiken och journalistiken, vilket blir tydligt i tv-program som svenska ”Nannyjouren” och ”SOS Familj”.

”Inga cirkusdjur”

De menar att barn i dessa program blir förnedrande och skrämda av vuxna som talar om dem som om de vore föremål. De skriver: ”Barn är inga cirkusdjur som ska tränas med piskan och moroten till önskvärt beteende. De är människor med egna rättigheter”. De frågar sig till exempel hur tonåringen, som filmas bråkande och skrikande i ”SOS Familj”, blir bemött när han eller hon senare ska söka sommarjobb.

Ashing och Modig menar att strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter håller på att ersättas av nyauktoritära metoder och lydnadsideal. De anser i stället att det behövs mer elevinflytande i skolan – inte mindre.

Nannyn: Större svek att göra ingenting alls

Uttalandet får Nanny Anne-Lie Arrefeldt, känd från ”SOS Familj” och Aftonbladet, att undra om skribenterna över huvud taget sett programmen i fråga.

”Piska och morot” är något man kan se i engelska versioner av nannyprogram mer än i svenska, menar hon. I de svenska programmen ligger fokus på att ge barn ett viktigt utrymme, som med tiden blivit allt mindre.

– Det här handlar om det jobb jag gör dagligen, att göra det synligt, att se och uppmärksamma barn och ungdomars problem. Om vi inte gör det kan det leda till att en stökig kille blir en potentiell fängelsekund och en vilsen tjej kanske tar livet av sig innan hon fyllt femton, säger Anne-Lie Arrefelt till aftonbladet.se.

”Tittarna kan identifiera sig”

– Till en viss del kan jag tycka kritiken är berättigad, det är sant att familjen hängs ut i tv inför många tittare, men samtidigt gör det att tittarna, både barn och föräldrar, kan identifiera sig med familjen. Därmed kan de få hjälp och vägledning med liknande problem, säger hon.

– Det största sveket är inte att hänga ut barnen eller ungdomarna i tv – det största sveket är att göra ingenting alls, säger Anne-Lie Arrefelt.