Barn leker våldslekar – bara för att de kan

Terri minns sin egna våldsamma barndom

RELATIONER

15 sekundersleken måste vara något av det mest puckade jag har hört talas om. Att slå sin kompis så mycket man kan under 15 sekunder låter som en skolgårdsversion av Fight Club. Skillnaden är att Fight Club är fiktiv.

Vad får man ut av det? Kanske spänning.

Å andra sidan är barndomen präglad av farliga och meningslösa lekar och har alltid varit det. När jag gick på mellanstadiet var det en period när alla skulle stå och trycka mot en frivillig kompis bröstkorg så att hon svimmade (jag vågade aldrig). Eller så lindande man ett hårstrå hårt runt fingret så att det blev blålila av brist på blodtillförsel (jag vågade aldrig det heller).

En annan hopplös lek var ”Barnmisshandel Nummer Ett!”. Vi strövade planlöst runt på skolans baksida. När någon ropade "Barnmisshandel Nummer Ett!" skulle man brotta ner en kompis, purra henne med snö och fylla hennes skor med vatten/snö/förmultnande löv. Vi höll på med leken i flera veckor tills en av tjejerna fick en allergisk reaktion efter att ha fått ansiktet ingnidet med någon typ av löv som hon var allergisk emot.

Min kompis Martin berättar att han spenderade härliga vinterdagar i Norrland med att gräva om spåren i pulkabacken så att de ledde rakt in i träd. Sen satt han och hans kompisar gömda och skrattade när de såg alla ungar som kraschade in i trädet i full fart.

Någonstans tror jag att vi bara kan glömma bilden av det lilla oskyldiga barnet. Det faktum att de är småväxta och ser näpna ut betyder tyvärr inte att de är näpna på insidan.

I min lilla lilla värld av blommor kickar ungar boll och hoppar hopprep.

I verkligheten leker de meningslösa våldslekar – bara för att de kan.

Man får trösta sig med att de säkert blir någotsånär normala vuxna i alla fall. Om de nu överlever barndomen.