Lycka? Allt jag hoppas på är överlevnad!

Malin Wollin hinner inte planera sina barns framgångar

RELATIONER
Foto: Stefan Jerrevång

Om jag hör den där Juuldansken klaga en gång till på att jag som svensk mamma oroar mig för mycket så kastar jag en molotovcocktail på Köpenhamn. JAG GÖR VAD JAG KAN!

Men jag är inte mer än kvinna. Sedan vi kvinnor satt vid elden 6000 år före vår tideräkning och försökte hålla liv i glöden eftersom slocknad brasa betydde frysdöden, vaktade grottans ingång från rovdjur, ammade nyfödda och fick mjölkstockning gång på gång eftersom björnskinnet krympt i tvätten som består av en upphackad isvak. Allt detta medan männen var ute i grupp och jagade kött bakom en buske. De hade en tanke att hålla reda på; döda nåt. Jag och mina systrar runt elden hade också en enda tanke; överlevaöverlevaöverleva.

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag har inte kommit någonstans på sextusen år. Jag är fortfarande inställd på överlevnad. Jag har inte tid att tänka på om mina barn ska bli stjärnor eller lyckliga eller lyckade. Jag har fullt upp med att bebisen inte ska ramla ner i trappan, att sjuåringen ska få med sig läsläxan i ryggsäcken och att femåringen inte ska bli bortglömd.

Skulle jag ha tid att oroa mig över huruvida de är mina projektbarn eller inte? Vilken LYX.

Föräldrar som har tid att hetsa sina barn till elitism har för mycket fritid.