Nu råder fotograferingsstopp

Terri Herrera vet hur det är att få ungar att posera

RELATIONER
Terri Herrera Eriksson med barnen Alba och Iker - på den enda bild som funkade efter en påfrestande byline-fotografering.
Foto: Fredrik Hofgaard
Terri Herrera Eriksson med barnen Alba och Iker - på den enda bild som funkade efter en påfrestande byline-fotografering.

Nej, jag är inte målgruppen. Jag vill inte skicka mina barn på en catwalk-kurs för 1200 spänn.

Jag håller visserligen med modellmamman Angela Weihs om att barnmodevärlden i Sverige inte är särskilt hård. Barn bedöms inte som dockor, de halvligger inte bakåtlutade i minikjolar och ler tillgjort med läpparna rinnande av läppglans (jag har några exemplar av spanska Vogue Niños som nästan skulle falla under allmänt åtal i Sverige på grund av sina obehagligt utstuderade badmodebilder för sjuåringar). Barn i svenska reklamfilmer ser ut som barn gör mest; i jeans och tröja – möjligtvis lite helare och renare än vanligt.

Och eftersom ersättningen är ganska blygsam så är branschen hyfsat befriad från överspända mammor och pappor som gett sig fan på att barnen ska bli modeller.

Men i en värld av fantastiska fritidsaktiviteter för barn- vattenpolo, cirkusskola, smådjurskurs, naturspaning, trolleri – så förstår jag inte varför man skulle välja just en modellkurs.

Det känns liksom mer uppbyggligt att lära sig sköta djur än att lära sig visa upp kläder.

Genom mitt jobb har ungarna varit med på en hel del plåtningar. De har klättrat på statyer i resereportage, varit med på bylinebilder, bakat pepparkakor, visat upp sina stökiga rum, poserat i tygblöjor och en massa annat som jag har förträngt.

Jag ska inte sticka under en stol med att det alltid har känts som jag har tagit något från dem: lektid. Istället för att leka på stranden har de fått posera lekandes på stranden. Istället för att vara hos någon kompis har de fått hålla sig hemma för att baka pepparkakor i september till ett julreportage som ska gå i någon tidning.

När tidningen väl har kommit ut har de gillat att se sig själva på bild, men plåtningarna har ofta varit en prövning.

Den glada, trevliga bilden som man kunde se på mig och mina ungar i Aftonbladet varje lördag under förra året tog exempelvis oändlig tid att ta. Fotografen var snäll, men ovan med barn, jag blev svettig på ryggen av stress och vi fick muta dottern med present och sonen Iker med både glass och såpbubblor. Iker rymde ur bild hela tiden och det blev ett enda fungerande foto av ungefär tusen som togs. Efter det blev det fotograferingsstopp.

Mina barn är uppenbarligen inte alls är lagda åt plåtningshållet.

De vill inte posera.

De vill leka.

Och jag tror att det gäller för de flesta barn.