”Aldrig har jag känt mig så mycket som ett djur”

Daniel Pernikliski om graviditeten och tiden efter dotterns födelse

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Minnena från graviditeten med vår dotter är ganska dunkla.

Mest för att det var en ganska tung period tror jag.

Hjärnan har valt att lägga andra, mer lyckobringande minnen på minnet.

Det var många känslomässiga bråk och vi kände oss båda ganska ensamma.

Även den som inte bär på barnet är gravid, i alla fall känslomässigt.

En graviditet som är komplicerad på ett helt annat sätt, just därför att man inte själv har ett barn i magen.

Alla känslor och funderingar får någonting overkligt över sig – det är svårt att tro på dem, därför att allt man upplever går genom en annan person.

Man grubblar och funderar och försöker förbereda sig, men vet inte vad man ska förbereda sig på.

När vår dotter föddes hände det saker i kroppen på mig som jag inte hade räknat med, i den mån jag nu hade räknat med någonting över huvud taget.

Mina sinnen skärptes – jag såg, hörde och kände lukter bättre och alla plötsliga intryck betraktade jag som rena överlevnadshot.

Jag vet inte om jag riktigt trodde på beskyddarinstinkten innan, jag hade nog trott att det hade med rationellt tänkande och vaket övervägda beslut att göra.

Men det jag upplevde var ingenting annat än rena instinkter.

Aldrig har jag känt mig så mycket som ett djur.

Jag kände det aldrig själv, men jag blir inte förvånad över att det inte är så ovanligt med män som upplever graviditeten rent fysiskt, med illamående, ryggont och humörsvängningar.

Varför skulle de inte göra det?

Faderskänslorna finns ju där, det är det ingen tvekan om, men det talas väldigt lite om dem.

Risken då blir att man avfärdar dem som inbillning.

Men kvinnorna är ju inte ensamma om att ha hormoner.