"Skolans sämre sidor gör mig alldeles kall"

Terri Herrera Eriksson formulerar krisplan inför skolhösten

RELATIONER
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

När skolan börjar vill man som förälder mötas av nyheten att allt fler barn trivs i skolan, att kunskapsnivån bara ökar och att skolorna fungerar bättre än någonsin.

Så är inte fallet.

I år heller.

När jag växte upp var skolan det roligaste jag visste och matte och gympa det tråkigaste jag visste. Skolan var underbara musiklärare, skrattanfall så man ramlade ihop i en hög på skolgården, mysig tystnad under lästimmen och förälskelse på avstånd.

Men den var också taskiga kommentarer, sura mattanter och äcklig mat, tafsande lärare, vidrigavidrigavidriga toaletter dit man bara gick i nödfall och en skolledning som aldrig lyssnade.

Som förälder vill man förstås ge sina barn de bästa sidorna av skolan: det där med glädjen i att lära sig saker och det underbara med att ha kompisar.

Skolans sämre sidor kan göra mig alldeles kall i maggropen och maktlös. Ska jag verkligen släppa iväg min dotter någonstans där jag VET att hon kommer att åka på flera smärtsamma törnar?

Skolan innebär för en förälder att släppa taget, även om det inte alltid blir perfekt i slutänden.

Vissa saker kan man inte skydda sina barn från. Det kommer alltid att finnas en jäkla översittare i varje klass som kommer att påpeka att de andra barnen har fula namn, tunt hår, tjocka lår eller löjliga byxor.

Där gäller det bara att lära sin unge att bita ifrån, inte ta åt sig och vända sig till en vuxen om det inte går att lösa problemet på egen hand.

Det är mer bekymmersamt när själva skolan inte funkar, när de vuxna är större problem än eleverna.

Att anmälningarna till Skolinspektionen har ökat lavinartat känns ju inte direkt tryggt.

Vad gör man då? (förutom att byta skola om det inte funkar alls)

Man kan ju inte direkt ringa till rektor Ann-Britts mamma och klaga på samma sätt som man ringer Majas föräldrar när Maja med gelikar puttar sexåringarna i matkön.

Min krisplan är följande:

1. Snabbchecka dig själv: är du rättshaverist? Har du gått igång på alla cylindrar på en skitgrej? De andra föräldrarna kanske inte tycker att det är skandal att mellanmålsmackan har bytts ut mot banan.

2. Våga vara obekväm! Uppvakta ledningen gång på gång, snacka ihop dig med andra föräldrar, prata med studierektor eller rektorns chef om rektorn själv inte verkar funka.

3. Gör som alla andra tycks göra år 2010: anmäl till Skolinspektionen eller Barn- och elevombudet.

4. Och – om inget annat hjälper är jag faktiskt redo att i alla fall överväga att ringa lärarens och rektorns föräldrar. Det kanske ändå tar skruv?