Relationer

”Jag säger som min systerson: Orka!”

Petra Mede: Är det sånt här vi ska lägga tid på?

Mina föräldrars huvudsakliga mål i livet var att ta sig igenom det utan att någonsin ha gjort bort sig”.

Så började John Cleese sin ståupp-monolog på Cirkus i höstas. Han berättade om engelsmännens besatthet av att passa in. Men det är visst lika illa med oss svennar. Och nu handlar det alltså om pressen, som småbarnsföräldrar känner, att skaffa fler än ett barn. Inte för att de själva vill, utan för att andra förväntar sig det.

Och jag vill verkligen inte förminska något som många uppenbarligen upplever som ett problem, men den här gången måste jag säga som min systerson: Orka!

Orka bry sig. Vi är här på jorden en gång och det är tillräckligt svårt att veta vad vi själva vill. Om vi dessutom ständigt ska ta i beaktande omvärldens åsikter, ja då riskerar vi sannerligen att kasta bort den lilla tid vi har fått.

När jag tittar på serien Solsidan och ser hur grannarna vaktar och har koll på varandra, då skrattar jag först.

Men samtidigt knyter det sig i magen. Är det så här vi har det? Av programmets tittarsiffror att döma är svaret ja. Allt i från köksinredning till barnaalstrande. Vartenda steg vi tar granskas och bedöms. Om vi ska vara helt enligt normen ska vi inte föda fram två barn, utan helst 1,74 barn. Det blir inte lätt.

Jag tror att frågan om det eventuella andra barnet säger mer om dem som ställer den, än om dem som frågan ställs till. För om någon visar på att det går bra att leva på ett annat sätt, att det finns alternativ, ja då rubbas cirklar och man måste obevekligen börja ifrågasätta sina egna val. Och det kanske man inte alltid vill.

Den som är trygg i sig själv behöver mindre av omvärldens godkännande. Självständiga människor är alltid lite skrämmande.

Men snälla, säg att vi är större än så. Säg att vi är mer.

I förlängningen är ju varje fråga alltid existentiell. Så även denna. Förutsatt att det inte är livsfarligt och bevisat skadligt att växa upp som enda barn, så handlar det om rätten, som man önskar att alla i möjligaste mån ska ha: rätten att välja sitt eget liv.

Jag trodde inte Sverige var så konformistiskt. Kanske beror det på att jag själv umgås mest med människor som valt liv som ligger ganska långt från den heteronormativa normen. Och kanske är det lättare att välja en helt annan väg. Då slutar nämligen människor att fråga över huvud taget. De ger liksom upp.

Det kanske är svårare när man är nästan som alla andra, men bara nästan. Då ligger man liksom och skaver.

Om man bara puttas till lite, lite. Om man föder ett barn till.

Puh, då kan alla andas ut.