”Vågar du säga ifrån när ett barn far illa?”

Åsa Erlandson är en riktig lägga–sig–i–morsa

RELATIONER
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.
Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

”Sitter på ett kafé och jobbar men ger upp. Blir så illa berörd av en mamma som hela tiden hackar på sin lilla son. Nej, jag har inte sagt till. Jag tror inte att det hjälper.”

Kompisens uppgivna rader på Facebook satte igång en intressant diskussion.

När ska man säga till andra föräldrar och är det ens någon idé? Snart bildades två läger, ett ”usch vad jobbigt” och ett ”säg ifrån!”

För mig, som inte kan stava till konflikträdsla utan tänker ”ge mig ett svärd”, är valet enkelt. Alla är skyldiga att säga till när någon inte är schysst mot ett barn, vare sig det är mobbare i farten eller hjärndöda vuxna.

Och det gäller hela skalan, från föräldrar som skriker och rycker i sina barn till dem som man skulle vilja ta ifrån vårdnaden direkt.

Värstingexemplet är den förtvivlade tvååringen som stod ensam mitt på gatan.

Tio minuter senare kommer den unga pappan fräsandes i bilen och fattar inte alls vad han har gjort för fel: ”Vafan, jag sa ju åt han att jag kommer strax.”

Sådana gånger är det lätt att bli paff–stum.

Men det gäller att inte bli det! Det enda jag ångrar, är de gånger jag varit tyst.

För även om cementskallen inte fattar just då, ger det åtminstone lite upprättelse åt barnet.

En signal om att detta inte är okej.

Civilkurage har alltid en kostnad. Människor som vågar säga ifrån har inte högre värderingar utan en insikt om att det är värt det.

Antingen har man själv blivit utsatt för andras feghet och lärt sig avsky det, eller så har man helt enkelt bestämt sig.

Om man tar ställning redan innan något har hänt blir det mycket lättare.

För handen på hjärtat, det som egentligen ligger bakom när vi fegar ur är bekvämlighet.

Det är ju så mycket lättare att vända bort blicken och peppa sig med ett ”det var nog inte så farligt”.

Men det var det ju, eftersom du behövde slå bort det.

Ja, det är skitjobbigt att lägga sig i. Men det är ännu jobbigare att gå där efteråt och förbanna sig själv som mes.

Det finns ju olika sätt att agera.

Man behöver kanske inte klämma i med ett ”Jag stör mig mycket mer på dig än på ditt barn” även om man brinner av lust att göra det.

Min Facebookvän fick många kommentarer på sitt inlägg.

Den sista hon själv skrev var: ”Nu har jag läst alla reaktioner och bestämt mig för att agera nästa gång. Tack för att ni sade till!”