Karin jagade det perfekta livet

Småbarnsmamman hade allt – kroppen sa ifrån

RELATIONER

Hon var en högpresterande mamma mitt i karriären. Men en vecka när hon försökte kombinera en jobbresa utomlands med att ta hand om sjukt barn, hålla i en bokcirkel, arrangera återträff med mammagruppen och bjuda vänner på middag i den nya lägenheten tog det stopp.

- Jag måste acceptera att livet inte kan bli som förr – kroppen har sagt ifrån, säger Karin, 35.

Personen på bilden har inget samband med texten.
Personen på bilden har inget samband med texten.

Karin hade allt som igår i ett lyckat-liv-koncept. Hon hade ett chefsjobb på ett stort företag, sambo och två barn, ett fint hem i ett attraktivt radhusområde, rikt socialt liv och ny sommarstuga. Men livsstilen höll långsamt på att knäcka henne.

Heltidsjobbet var krävande med mycket ansvar och lite befogenheter. Barnen sov dåligt och det äldsta barnet blev svartsjukt och utagerande när han fick småsyskon. Pendlandet till och från jobbet tog upp till tre timmar per dag och en stor del av fritiden gick åt till att fixa med det nya lantstället.

- Jag gick motvilligt tillbaka till jobbet när mitt yngsta barn var nio månader, berättar Karin. Min vikarie hade hoppat av, så arbetet var eftersatt.

Panikångest och svimningar

Redan då kom panikångesten smygande under resorna till och från jobbet. Karin och hennes sambo bestämde sig för att flytta närmare stan.

- Vi homestageade, köpte och sålde bostad samtidigt som jag tog hand om företagets lönerevision för hela Skandinavien. Det var en galen månad.

Ungefär i samma veva började svimningsanfallen komma, men Karin hade inte tid att känna efter - hon var mitt i flytten. Hon och sambon packade, rensade, skolade in barnen på det nya dagiset och inredde hemmet.

- Jag har alltid velat ha det fint hemma och kunde nästan bryta ihop för att köksbordet inte passade ihop med det nya köket.

Samtidigt maxade Karin på jobbet och började komma dit redan klockan sju på morgonen för att hinna med allt. En vecka med extra mycket inbokat i kalendern tog det stopp. Karin ramlade ihop och fördes till sjukhus. Diagnos: uttröttad med paniksyndrom.

Länge tvivlade hon på diagnosen. Den passade inte ihop med hennes självbild.

- Många av symptomen var fysiska; domningar, darrningar och hjärtklappning, så jag försökte hitta fysiska förklaringar istället för psykiska. Bland annat drev jag igenom en hjärtutredning som naturligtvis inte visade något.

Pyjamas hela helgen

Nu har Karin varit heltidssjukskriven i åtta månader och hon har med hjälp av terapi och en bra läkare försonats med att hon måste byta livsstil.

- Vi har sällan gäster, städar inte särskilt noga och jag går inte på massa aktiviteter med barnen, vi är knappt ute i parken. Samtidigt är jag en mer närvarande mamma. Jag sitter inte hela tiden och planerar annat medan jag är med dem. Men visst är det svårt – jag är van att vara duktig och prestationsinriktad.

I början lämnade hon över mycket ansvar på sambon, med resultatet att hon blev rädd att han också skulle köra slut på sig själv.

- Nu försöker vi släppa mer. Idag betyder inte en ”obokad helg” att vi både åker till Kolmården och går på barnkalas, utan det innebär att vi i stort sett går omkring i pyjamas hela helgen. Det går framåt, även om jag förstår att livet inte kan bli som förr.

Fotnot: Eftersom flera i Karins omgivning fortfarande inte vet att hon har blivit sjuk av stress vill hon vara anonym. Hon heter i själva verket något annat.

FAKTA

Läsare: Så körigt har vi det

Tommy: Jag hade sonen med på jobbet i två år

Jag har 4 barn, snart 5 i augusti. Genom åren har jag, som har eget företag, haft de flesta barnen på mitt arbete, en av mina grabbar hade jag i 2 år på kontoret eftersom han vägrade att gå på dagis. Samtidigt hade jag familjens hund på jobbet, samt vår råtta.

Till saken hör att jag har ett mycket stressigt jobb där det ringer hela tiden. Mina kollegor har stått ut under åren men visst har många börjat undra vad fan som händer.

Men jag tror man orkar det man måste helt enkelt, och det blir vad man gör det till, det gäller att bejaka sex och kärlek, och det har jag

Jessica: Jag vill vara perfekt mamma

Jag hade en tuff uppväxt. Med en förälder som talade om för mig, när jag var ca 15 år, att man ångrade att jag föddes.

Jag har kämpat hårt med mina egna känslor för mina barn. Speciellt för min dotter. Jag vill inte bli som min egen förälder, men tyvärr skapar detta en stor konflikt i mig som gör att jag hela tiden verkligen tänker på hur jag SKA vara istället för att BARA vara förälder. Jag har hela tiden dåligt samvete för att jag inte orkar leka med mina barn, eller läsa saga på kvällarna.

Jag vet nånstans att jag är en hyfsad förälder, men jag vill ju vara perfekt. Jag önskar att jag kunde trycka på en knapp och bara ta bort all ångest som mitt föräldraskap skapar.

Barbro: Jag glömde bort mig själv

Nyskild 2-barns mamma, 2 killar 9 och 5 år. Den äldsta med ADHD. Delad vårdnad, taskig ekonomi. Själv långtidssjukskriven för depression och värk. Det kunde vara värre! Jag och x:et kunde vara osams.

Allt detta ihopbitande har resulterat i spruckna tänder, nu får det väl ändå vara nog...

Lade under många år all skuld på mig själv, att jag var en "dålig" mamma, hade en ouppfostrad son i andras ögon. En kille som ser ut som en ängel men som kan få "spel" som en besatt! Han är smart på ett fantastiskt sätt och känslig, men tuff. Lillebror är helt olik, tar bara efter vissa beteenden på gott och ont.

Jag älskar mina killar och skulle göra allt för dom, men i allt detta har jag helt glömt att ta hand om mig själv. Inte konstigt att man inte orkar då.

Lisa: Det brast till sist

En förälder har rätt att gå ner till 75%. Men söker man jobb i dag, så finns det bara heltidsansställningar. Innan jag fick barn ville jag jättegärna göra karriär, tjäna massor av pengar, bli sedd upp till. Men verkligheten kom ifatt mig.

Barnens ankomst satte hela världen på ända. När jag sovit i genomsnitt 4 timmar per natt och vaknat upp 5 gånger för att barnen varit oroliga och det hållt på sådär i fler veckor, då är man redo att kasta in handduken. Det enda som rör sig i ens reptilhjärna är SOVA, VILA, ingen STRESS o.s.v.

Jag skulle vilja ha valmöjligheten till ett halvtidsarbete, för att hinna med dagishämtningar, matinköp, klädinköp, städning, tvättning och matlagning. Men inte vill jag jobba 50% när jag vet vilken usel pension jag får i slutändan.

Jag vill inte längre göra karriär. Vad jag behöver är ett samhälle som trycker på stoppknappen och lugnar ner tempot, det kan ju inte bara fortsätta bli stressigare och stressigare och stressigare. Jag ställer mig frågan: hur länge kan detta hypade samhälle fortgå? När kommer kraschen? När brister det?

Vi får se vad framtiden har att erbjuda en utbränd, icke stresstålig tvåbarnsmamma.