”Programledare för barn beter sig som påtända”

Åsa Erlandson undrar varför måste bli grällt och gapigt när det gäller barnkultur

1 av 2 | Foto: Johan Ljungström/SR
Supersnällasilversara och Stålhenrik är populära superhjältar från månen.
RELATIONER

Biljetten kostade 100 kronor och vi utlovades en ”galen föreställning där barnen inte kan sluta skratta”.

Inte kan sluta gråta, borde det stått. För de som inte blev vettskrämda av den maniske trollkarlen på scen, vägrade helt enkelt att gå in.

Varför måste allt bli grällt och gapigt när det gäller barnkultur?

Vuxna som leder barnprogram, tolkar välkända barnvisor eller trollar på scen beter sig som påtända knarkare.

Och sedan undrar vuxenvärlden varför barn skriker åt varandra.

Dessutom finns det ingen lägstanivå för målgruppen är ju ”bara barn”.

Barn som dessutom förutsätts vara hörselskadade och ha begåvningshandikapp (det räcker inte att äta en banan, man måste teckna den i luften också), när det egentligen är artisten som borde

ta sin tablett.

Att sätta på en barnskiva är att som besöka Pingstkyrkan – spända vuxenröster våldför sig på blåsippor som ute i backarna står. Eller så har någon kommit på den fräscha idén att göra en rockig version av Imse yeah! Vimse yeah! Spiiiiiind–yeah!-eeel! Yeah!!

Jag kan inte sluta ge exempel: En teaterföreställning bestod av att en 55–årig tant iklädd färgglada sockar och pippilottor satt på golvet och pratade med sina gosedjur. Det var allt.

Ingen handling, ingen poäng. När barnen uttråkade började prata och springa runt, blev ”skådespelaren” arg och snäste åt dem. Så barnvänlig var hon.

Bolibompa å sin sida har i panik dragits med i lifestyleträsket och ersatt en lågmäld och djurälskande Klara Zimmergren i programmet ”Bulldogg” med en vidrig dejtingversion för HUNDAR, ledd av övertaggade Amy Diamond. ”Flygande mattan” leds av Sara Edwardsson som uppenbart älskar att sjunga för barn.

Programmet är en slags motsvarighet till Allsång på Skansen – med den skillnaden att publiken inte får sjunga med.

Och då har jag inte ens nämnt den ”galna gameshowen” Amigo.

Visst finns det lysande undantag och jag kommer alltid minnas med värme när min då sex månader gamla son mötte Claire Wikholm på Stadsteatern.

Men generellt får barnkultur av någon obegriplig anledning vara hur dålig som helst.

En avstjälpningsplats för misslyckade skådisar/författare/sångare, när det i själva verket är skitsvårt att göra bra grejer för barn. För surprise surprise: barn har också kvalitetskrav.

Därför är det samtidsironi att den mest balanserade programledaren är den som tvingas lämna urinprov hos polisen.

Och som 70–talist kan jag bara konstatera: Vi kom lindrigt undan med ”Vilse i pannkakan”.