Vuxensynderna som skapar konflikt

Experten: Föräldrars tankevurpa bakom många bråk

Maria Stenkel med Aya, och systrarna Sofia och Moa Sihlberg med barnen - tillika kusinerna - Vilgot, Cesar, Lovisa och ’Bebis’ - släpper tankarna på vuxensynder i lekrummet på Playland Sthlm. Men hemma utgör läsplattan ett vanligt dåligt samvete.
Maria Stenkel med Aya, och systrarna Sofia och Moa Sihlberg med barnen - tillika kusinerna - Vilgot, Cesar, Lovisa och ’Bebis’ - släpper tankarna på vuxensynder i lekrummet på Playland Sthlm. Men hemma utgör läsplattan ett vanligt dåligt samvete.
RELATIONER

Är barnen bråkiga?

Ofta har du som förälder ett finger med i spelet.

– Många onödiga konflikter bottnar i att vi som vuxna inte lyssnar på barnen eller tar dem på allvar, säger psykologen Karl Eder.

Trotsiga barn och inkonsekventa föräldrar. Karl Eder, som är psykolog med KBT- inriktning, upptäckte tidigt ett mönster hos de ­familjer han träffade inom barn- och ungdomspsykiatrin. Slutsatsen, som resulterade i boken ”De 7 vuxensynderna - föräldrars vanligaste misstag och hur du undviker dem”, var att föräldrarnas ofta ganska simpla tankevurpor är de största bovarna i många av de konflikter vi har med våra barn.

– Det kan vara att inte ta barn på allvar, eller att vi inte anstränger oss för att se saker ur barnets perspektiv utan utgår från att vi vet bäst. Risken är att man skapar problem som inte funnits där annars, eller som inte finns egentligen, säger Karl Eder.

Djupare förståelse

Att identifiera och ta oss ur vuxensynderna handlar också mycket om vilken relation vi vuxna vill ha till barnen, menar han. Genom att försöka se saker ur barns perspektiv öppnar vi för djupare kontakt och förståelse.

– För att ta ett exempel. Vi vuxna pratar om och oroar oss för data­spelande, men är det verkligen så illa? Kanske kan det vara som vilken social aktivitet som helst, som vi faktiskt i måttlig mån kan ägna oss åt tillsammans? Att avfärda ett sån't intresseområde är att ta bort en kontaktyta, säger han.

Inga pekpinnar

Karl Eder betonar dock att han inte vill lägga sten på börda - alla råd och tips kring föräldraskap och uppfostran kan medföra att man börjar fundera så mycket över sin föräldraroll att det i sig blir ett problem, menar han.

– Det vill jag verkligen undvika. Jag tycker till och med det kan ­vara lite farligt att rakt av ta till sig kunskap bara för att någon som säger det har en titel. Men min förhoppning är att du ska läsa, och om du läser något du tycker verkar vettigt, prova det!

• Har du barn själv?

– Nej, inte än. Och jag tänker inte­ ”nu kan jag allt”, haha. Möjligen har det gjort det lite lättare för mig i arbetet med boken, att jag kan betrakta situationer utifrån. Sedan är det en annan sak i faktiska relationer och situationer. Jag har ju kollegor som har samma bakgrund som jag, men ändå hamnar i de här situationerna med sina barn varje dag.

”Läsplattan ett ständigt dåligt samvete”

Maria Stenkel med Aya, och systrarna Sofia och Moa Sihlberg med barnen - tillika kusinerna - Vilgot, Cesar, Lovisa och ’Bebis’ - släpper tankarna på vuxensynder i lekrummet på Playland Sthlm. Men hemma utgör läsplattan ett vanligt dåligt samvete.
Maria Stenkel med Aya, och systrarna Sofia och Moa Sihlberg med barnen - tillika kusinerna - Vilgot, Cesar, Lovisa och ’Bebis’ - släpper tankarna på vuxensynder i lekrummet på Playland Sthlm. Men hemma utgör läsplattan ett vanligt dåligt samvete.

 Maria Stenkel, 31, ekonom, Kungsholmen, med dottern Aya, 1,5:

– Nummer ett är ju läsplattan, den åker fram för att slippa vissa fajter. Att tömma diskmaskinen går ju till exempel betydligt snabbare om hon får titta på plattan under tiden. Sedan är hon ju så liten än, så det är svårt att prata om konflikter, men en annan synd kanske är att jag ger med mig för att det blir enklast för stunden. Som att jag tar upp henne ur vagnen och bär henne i stället.

 Sofia Sihlberg, 28, föräldraledig, ­Gustavsberg. Med sönerna Cesar, 5,5 år, och Vilgot, 11 månader.

– Ja, jag håller med om mutorna, de får ju lösa en del situationer, och paddan - verkligen. Den åker ju fram så fort jag vill göra någonting i fred, laga mat, ta en dusch, vad som helst. Jag kan känna att mycket av det man har dåligt samvete över gör man bara för att förenkla vardagen - som att låta barnen sova mellan oss i sängen, eller äta middag i soffan. Man gör det ju för att hinna ­sova ­eller äta själv!

 Moa Sihlberg, 32, föräldraledig lärare, Vasastan. Med döttrarna Lovisa, 4,5 och en 2,5-månadersflicka som ännu inte fått något namn.

– Mutor och hot! Det är det enda som fungerar, haha. Det kan vara ’om du inte ­bråkar på vägen hem så köper vi en tidning’ eller ’ om du inte borstar tänderna blir det inget godis till helgen’. Samtidigt tycker jag det är jätteviktigt att bekräfta positiva beteenden i stället för att klaga över negativa. Och jag vet, man ska egentligen vara lugn och sansad, men i vissa lägen, som med fyraårstrots eller barn som just fått syskon, då är allt tillåtet tycker jag. Vad gjorde man innan paddan, brukar jag säga.

De 7 vuxensynderna

– och hur du undviker dem!

1 Att inte ta barn på allvar

Lyssna på hur barnen upplever situationen. Förutsätt inte att du vet vad som är bäst. Lyssna på vad barnet verkligen säger, tänk inte att barn inte klarar av att höra vissa sanningar. Prata med dem och förklara - men anpassa förstås ­utifrån barnets ålder och språkliga förmåga.

2 Att utgå ifrån ett ­vuxet ­perspektiv

Ansträng dig för att se saker ur barnets perspektiv. Vid en skilsmässa kanske föräldrarna fokuserar på barnets känslomässiga upplevelse, men glömmer hur praktiska omständigheter också förändras. Att bo på olika ställen varannan vecka, att få med sig rätt grejer... Inkludera barnet i samtalet - det är inte säkert att ditt barn tänker som du.

3 Att värdera beteenden

Vilka intressen är bättre än andra? Som dataspelande kontra bokläsning - försök att inte förmedla att det ena är mer värt. Vi har som vuxna lätt för att tillskriva barns beteenden något slags uppsåt. Om de inte anstränger sig i skolan är de lata, om de slåss är de elaka - men det finns alltid en mer konkret förklaring.

4 Att generalisera i stället för ­individualisera

Alla barn har inte samma behov - tänk ”vad behöver det här barnet?” Vi måste se vad barnet klarar av. Och hymla inte med att barn kan ha olika svårigheter - vi behöver prata om det, utan värderingar, och hjälpa i stället. Visa att det är normalt att alla är olika. (Håll kravnivån precis i överkant av ett barns förmåga och höj den gradvis.)

5 Att över- och underdriva barns ­svårigheter

Om barnet inte reagerar som vi förväntar oss exempelvis i en krissituation tror vi det är något ”fel”. Vi fortsätter därför jobba utifrån att ”barnet borde må dåligt av detta” - medan vi då faktiskt jobbar mot barnets upplevelse. Att underdriva rädslor kan handla om att vi förklarar bort barns svårigheter med våra egna erfarenheter. Lyssna på vilket stödbehov barnet själv uttrycker.

6 Att oroa sig för barns oro

Det som ofta känns naturligt i en ångestsituation, att springa därifrån snabbt som tusan, är ­ofta precis det som förstärker ångesten nästa gång. Dessutom triggar barns oro i gång en oro hos föräldrarna, som i sin tur ­bekräftar barnets oro. Försök hantera barnets oro och ångest, utan att förstärka den.

7 Att vara inkonsekvent

Sträva efter struktur i vardagen - regelbundna rutiner minskar stress och konflikter. Brist på konsekvent beteende är en källa till onödiga bråk. Håll vad ni lovar! Väldigt ofta handlar så kallat trotsbeteende om att vi som föräldrar belönat fel beteenden. Kom gärna överens om regler tillsammans med barnen, men inte just när det pågår.